Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag uppdaterar det här blogginläget vartefter.

Jacqline Moss gör Effortless och vid en andra lyssning känns det här som den mest omedelbara och snyggaste poplåten den här veckan. Det är upptemposoul med tydliga flämtande och stönande influenser från Donna Summers 70-tal.

Clara Klingenström gör Aldrig mer och det är en tydlig uppföljare, men också precis det jag tror att tv-tittarna vill ha från Clara. Ingen kommer bli besviken, snarare tänka ”Ja, just ja, henne gillar vi, och vad bra hon är” (Om hon fortsätter att leverera på scenen alltså). Det här är female empowerment och skrika med i när man kör bilen på ensliga vägar med gråten i halsen efter att ha brutit med nån, kanske en familjemedlem, eller en kärlek, som inte är bra för en. Jag gillar det här och jag tror att svenska folket gillar Clara!

Kim Cesarion gör Take my breath away och nej, den har inget att göra med Berlins superhit från 80-talet. Det här är snarare slick edm-pop i samma skola som Marcus & Martinus levererade förra året. Den är så lik att vissa partier känns som att man lyssnat på Air och bestämt sig för att bygga upp en ny låt på exakt samma sätt. Det kommer vara upp till Kims personlighet på scenen om han ska lyfta det här på lördag. För det är absolut inte en dålig låt. Det här vill man dansa till, den kommer vara populär på reklamradiokanalerna och kunna ge Cesarion den comeback han jagar. Om det sticker ut tillräckligt mycket på scenen.

Klaudy gör För dig och det är vemodig pojkpop över gitarr som funkat bra på radio sen Viktor Leksells superhit Svag. Men det har varit svårare att få det att flyga i Melodifestivalen. Jag gillar aa-aa-aaa-slingan som upprepas i bryggan efter refrängen, men undrar om Klaudy kommer drunkna bland sina medtävlande den här veckan. Speciellt som också Clara Klingenström gör svensk vemods-pop, men med en större kraft i refrängen.

Gunilla Persson. Alltså Gunilla Persson. Jag bara gapade och stirrade rakt ut vid första lyssningen. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, men det här är alltså tysk ompa-ompa-schlager, hey ho-Sjörövarfabbe farfarsfar i marschtakt om att folk pratar skit bakom hennes rygg men det rör henne inte. Med en supereffektiv refräng. Sångröst? Det får vi se när hon repar på scenen, men det är inte några avancerade toner här. Den är helt anpassad efter att hon ska kunna leverera på scenen. Och hooken La la la la la Gunilla är smått oemotståndlig. Frågan är om folk har för starka känslor mot henne för att rösta, eller om man snarare älskar att hon gör nåt så här fullkomligt galet.

Cazzi Opeia gör Give my heart a break och frågan är om folk kommer ha hämtat sig efter Gunilla nog för att lyssna på den här symfoniska glädjepopen. I stråkarna finns det drag av När vi gräver guld i USA av alla låtar, men det är smart maskerat och ger igenkänning utan att kopiera. Min kollega Emil ska givetvis ha cred för den spaningen. Och det finns också tydlgia drag av discoklassikern Go West.