Österrikes Nathan Trent sjunger Running on air och har – givetvis – vingar på sina skor på scenen.

Och han har också en hel måne med sig upp för att klättra lite i. Vem vill inte ha det på en Eurovision-scen.

Här en liten snutt från dagens rep:

Rumänien har en av årets kanske kul-knäppaste låtar, ”Yodel it”. Ja, de joddlar.

Men varför har de släpat med sig kanoner till Ukraina? Ett land som ligger i krig. Tänker de lämna kvar dem efter scenshowen? Räknas det som vapensmuggling?

Det ser onekligen lite märkligt ut.

Men på skärmarna bakom artisterna så kommer det färgglada fåglar och fjärilar ur kanonerna, så vi kan ju gissa oss till att det kommer komma konfetti ur dem.

Här en liten snutt från dagens repetitioner.

Ni vill så klart veta lite om dagens repetitioner. Jag har inte stenkoll än.

Jag flög in från Washington, DC, och landade för bara några timmar sen, så jag försöker sätta mig in i allt som pågår här just nu.

Men lite gottigt ska ni få så klart. Häng med bara.

I presscentret är folk lite besvikna över att man måste betala för kaffet. Jag som inte dricker kaffe (kan ni tänka er mig på koffein?) påverkas inte så hårt av det.

Och jag gissar att ganska många av fanpress-journalisterna som är här, alltså de som gör det här som hobby (en majoritet, jag blev precis välkomnad med ”åh den första riktiga journalisten har anlänt”) ändå gläds över att det finns en ölkyl i caféet.

Jag har inte kollat upp priserna än, men rapporter från stadens nattklubbar säger att öl är billigare än vatten. Grattis till dem som kommer hit för att festa!

Man kan ju också göra så att man zoomar in priserna angivna i kylskået. Då inser man att ölen kostar 10 till 13 kronor styck.

Hurra, jag har kommit till Ukraina.

Det verkar dock inte som att Ukraina riktigt har kommit hit än.

Saker är precis lite så där ofärdiga som jag förväntat mig.

Repetitionerna drog igång i söndags, men fortfarande tre dagar senare finns det inga pressväskor, program eller presshandböcker.

Det brukar delas ut när man hämtar sin ackreditering, men nu, tre dagar efter att presscentret öppnade får man fortfarande beskedet att ”inte än, det kommer senare”.

Robin Bengtsson hade sin första repetition i Kiev idag men jag var inte på plats för att se det.

Jag är lite ledsen över det, men har å andra sidan tillbringat den senaste månaden i Washington och bevakat amerikansk politik i stället. Det är också ganska mycket av en cirkus.

Och under Eurovisions första repetitioner får vi i pressen ändå inte vara inne i arenan, bara följa med på storbildsskärmar. Och den enda video som kommer är en kort snutt som EBU släpper, som ni kan se här.

Och var inte oroliga. Jag lämnar snart amerikansk mark för att bege mig till Kiev så att ni ska få all information som ni kan tänka er om vad som händer bakom kulisserna.

Vänta lite nu. Kom Robin Bengtsson undan med en mycket smart produktplacering i går kväll?

Det kan faktiskt vara så.

För i delfinalen i Växjö såg det ut så här i inledningen av I can’t go on.

Men i finalen såg det ut så här.

Ni ser va?

I sju sekunder syntes den här sprillans nya klockan tydligt i tv-rutan. Och sen i ytterligare sju sekunder när Robin sjöng om sin vinnarlåt i slutet av tävlingen.

Snacka om potentiell fräckis, eller vad säger ni?

Nu spekulerar jag vilt, men tänk att en klocktillverkare såg den tomma handleden i tv-rutan under Robins första framträdande och kanske lyfte på luren för att försöka komma åt den outnyttjade reklamytan? Det känns som ganska värdefullt marknadsföringsutrymme i alla fall.

REN SPEKULATION SÅ KLART. Och en kul spaning…

I periferin hann jag registrera hur Bianca Wahlgren lämnade festen i sällskap med en Melodifestival-bekant låtskrivare.

De rörde sig mot garderoben hand i hand och såg ut att ha mycket mysigt tillsammans.

Jag vände upp kameran och tog en sista, ganska deppig bild av den nästan tömda festlokalen.

Vakterna undrade lite vad jag höll på med.

Och den sista bilden från festen blev den här. Klockan var 05:00 när FO&O-Oscar och FO&O-Omar rörde sig mot garderoben. För många andra fortsatte festligheterna på hotellrum och andra lämpliga ställen. Men inte för mig. Här blev det tack och god natt. För i år.

Det var inte direkt rusning till garderoben trots att lamporna gjorde festlokalen obarmhärtigt ogästvänlig.

DJ hunk i förgrunden, FO&O-Felix längre bak i orange jacka.

Festdeltagarna ville mycket gärna hitta en efter efterfesten-fest att fortsätta tillställningen på.

Robin Bengtsson, i mycket stilig efterfest-skjorta, hamnade i samtal med Alice Svensson och Warners Robert Skowronski. Nere till höger ser ni FO&O-Felix.

Och jag hamnade med Robin Stjernberg som gav mig en fin kram.

Men här var det läge för mig att sluta mingla och koppla på arbetshjärnan igen.

Det hade precis hänt något i kulissen, som vår fotograf Jimmy fått nys om och syn på.

Jag dubbelkollade vad som hänt, att vakter gripit någon, och larmade sen min kollega Andreas som snabbt fick sätta sig in i situationen.

Medan artister och andra fortsatt efterfest-sugna långsamt rörde sig mot garderoben hamnade min hjärna långt från efterfestkänslan.

04:32 hade dj:n precis stängt av musiken och de oförlåtliga taklamporna tänts för att lysa upp festlokalen.

Då utbröt iskrig i baren. Det började med en isbit på en bar rygg, övergick i isbitar innanför tröjor och sen också kalsonger.

Och till slut hade en oidentifierad festdeltagare (jo, jag vet visst vem du är, jag är bara snäll och skriver inte ut det!) grabbat tag i en hel isbalja och kastade det efter sitt is-offer.

Och missade fullständigt till omgivningens, den som istället träffades av de våta kyligheter, stora missnöje.