Om ni undar varför jag inte har nån keps på mig när jag och Markus Larsson pratar om veckans låtar i det här klippet:

Så beror det på att jag fortfarande inte hade hunnit få tillbaka den efter Loreens repetition. Men nu är den tillbaka igen!

Baserat på pressens reaktioner efter uppspelningen av låtarna har Loreen nu plötsligt lägst odds för att vinna hela tävlingen igen, alltså inte bara för att ta sig vidare till final på lördag.

Oddsen enligt Bet Fair sänktes i alla fall nu efter att vi i pressen har fått höra låtarna. Så min totalaförvirring i bloggen och Schlagerprofilernas tweet om att hon kan vinna:

#melfest Yes, I think Loreen can win. No doubt. If anyone wondered.

— Schlagerprofilerna (@Schlagerprofil) February 22, 2017

Och ovanpå det lite blandade reaktioner från olika håll gör alltså att spelbolag nu sänker sina odds.

Intressant.

Så här ser oddsen ut enligt Bet Fair just nu, Nano har varit favorit ganska länge, men nu ligger Loreens odds alltså lägre, innan hon ens har repat på scenen.

Vi får se på lördag…

Jag är fortfarande helt konfunderad över vad jag nyss hörde.

Loreens låt alltså. Den är genomhäftig. Men konstig. Men cool. Och lite konstig. Och massa ljud. Och en barnkör som vrålar ”STATEMENTS”. Och cool. Men konstig. Men häftig.

Alltså.

Lite lätt förvirrad här.

Men ingen ny Euphoria alltså. Det hade vi väl inte trott. Det här är mycket närmare ”Paperlights” och mer arty uttryck som Loreen har haft de senaste åren. och helt rätt att göra det här i tävlinglingen. Visa precis vem hon är och vad hon vill göra.

Det är häftigt. Och lite konstigt. och jag vet inte riktigt vad jag precis lyssnat på.

Nu får vi höra alla låtar igen. Jag uppdaterar det här inlägget med kommentarer om alla artisternas låtar.

Jon Henrik Fjällgren satsar helt klart på att ha en tydligare hook i år när Aninia sjunger en refräng på svenska till hans jojkande. Det funkar. Framför allt för att Jon Henriks vemodgia jojk och samiska sång får en tydligare innebörd med Aninias refräng. Men ajg är inte säker på att tonartshöjningen är rätt. Och den blir snabbt tjatig. Och stämningen är fortfarande vemodig.

Alice Svenssons Running with lions är den låt jag just nu vill dansa mest till på efterfesten på lördag. Det här vill vara Katy Perrys Roar men inte riktigt når fram. Jag gillar Alice röst, men hon kommer ställas mot Wiktoria och då kanske det här är för generiskt om hon inte får till en show som griper tag.

Les Gordons Bound to fall är tralligt glad britpop-radiorock-Håkan-Hellström-studsande-5-seconds-of-summer med 60-tals-woo-oo-oo-hook som inte känns särskilt 2017 alls.

Wiktoria Johansson smäller till direkt. Det finns ingen mjukstart alls i hennes As I lay me down, den går rakt på sak och tar tag direkt. Deltävlingens mest omedelbara låt och det här är precis det som funkar på radiokanaler både i Sverige och USA just nu. Kanske inte i Östeuropa, men det funkade ju ändå hyfsat med Frans förra året…

Axel Schylström har uppdaterat Orups 80-talssound och anpassat det till 2017. När ingen ser är kul upptempopop på svenska, men väldigt svårplacerad i tävlingen. Kan bli en hit. Eller åka ut. Givetvis är det handklapp inlagt i refrängen. Det är inte en genomlätt låt att göra ett scenframträdande till så det ska bli intressant att se honom på repet i morgon. Han behöver bli skön och härlig på scenen, då kan det funka.

Sara Vargas och Juha Mularis visa bryter av totalt från det övriga startfältet. Det här är stämningsfullt och känslosamt, speciellt med Saras spröda röst som sen bryts av Juhas starka, som i tonläge påminner om Rikard Wolff och i duettdelarna blir en Lars Winnerbäck-dubbelgångare. Det här kan bli årets stora svensktoppslångkörare och en P4-favorit.

Loreen avslutar och alla undrar så klart om det här är en ny Euphoria. Svaret är nej. Det är det inte. Det börjar med ett Tarzan-vrål följt av gitarrplinkande och Loreens starka, men sedvanligt mumlande, röst.
Det är en snyggt producerad samling ljud, med en melodislinga som liksom aldrig bestämmer sig var den ska ta vägen. Det är oerhört coolt och jag är övertygad om att Loreen kommer göra ett oerhört snyggt scenframträdande med en av tävlingens mest svårsjungna låtar. Hon växlar mellan finsång och vrål, höga toner och nästan pratade partier. Och en barnkör som vrålar ”STATEMENTS”. Oj, vad konstigt. Så tror jag att många kommer reagera på lörag. Men oerhört häftigt.

Loreens Statements börjar med nån form av djurskri, eller avgrundsvrål.

Det här är en avancerad ljudbild som låter som att man satt ihop mängder av ljud och mixat tre låtar ovanpå varandra.

Jag vet inte alls vad det här är.

Det låter häftigt. Men det finns ingen tydlig refräng.

Och den är enormt svårsjungen, jäklar vilka toner.

Hooken är textraden ”We don’t need noooo” och därefter en barnkör som kräver ”STATEMENTS”.

Oj. Vad var det där?

Sara Vargas och Juha Mulari gör en duett som går i samma tongångar som Vargas Spring för livet.

Det är en visa i grunden och Sara Vargas spröda röst hörs genom hela första versen och refrängen. Sen tar Juha över i en egen vers och refräng.

Sen sjunger de ihop och det blir väldigt tydligt att det här ska kännas Lars Winnerbäck och Miss Li. Juha sjunger till och med som honom.

Axel Schylström gör upptempopop på svenska. Det här var inte vad jag förväntat mig från honom. Det är lite tidig Orup i verserna, typ ”Där står pojkarna på rad”.

Men jag undrar vad texten handlar om? Handlar det om att bli av med oskulden?

Exempel på textrader som kanske kan tolkas så:

”Snälla låt mig visa kort
allt man gör när alla blundar”

Det här är inte helt lätt att göra på scenen. Men jag gillar stuket.

Wiktoria Johansson går vidare på countrypop-spåret från förra året, och kommer ett halvt steg närmare country i år.

Hennes As I lay me down är väldigt direkt, med handklapp redan inlagt i refräng för att säkra publikinteraktionen i arenan. Och dessutom ett återkommande my-oh-my-parti för att flirta lite mer med amerikansk radiocountry och folkrock.

Det här är härligt omedelbart.

Les Gordons Bound to fall är generisk radiorock parat med 90-talsbritpop med woo-oo-oo-parti som hook i refrängen. Mixa in 5 seconds of summer med nåt av britpop-banden från 90-talet som inte riktigt hade de allra största hitsen, och krydda med lite Håkan Hellström-vibbar på toppen så får ni det här soundet.

Det är ganska tralligt och glatt, men samtidigt anonymt.

Alice Svenssons Running with lions börjar med nåt som låter som ljud från Lejonkungen och nån form av ljudläten.

Versen är lite funkigt tuff och bygger upp till en ganska ”pampig” refräng. Det här gillar jag. Visst känns det lite generisk radiopop, och skulle ha kunnat göras av vilken poptjej som helst, men om Alice är tydlig på scenen så kan det här bli bra.