Nu rullar scenteknikerna in ett nytt golv på scenen medan Robin Bengtsson sjunger upp i kulissen.
Golvet har fem delar, tydligt avdelade med nåt som ser ut som lysrör i olika färger. Regnbågens färger.
Nu får vi höra av Henric von Zweigbergk att det är rullband som rullats in.
Det verkar finnas ett färdigt koncept för hur schlagerpojkar ska se ut. Anton Hagman följer verkligen tidigare Melodifestivalfavoriter i formen. Ser ni skillnad på Anton Hagmans, Anton Ewalds och Eric Saades mörka fluffiga frisyrer här nedan?
Vem är egentligen vem?
Anton Hagman gör ett enkelt nummer där han inte behöver hitta allt för många kameror. Smart drag för en debutant. Han får stå och sjunga. Och det gör han bra.
Han får le in i kameran vid några tillfällen så att hundögonen som kommer krossa flickhjärtan syns. Men det sker allra mest inne i selfie-skärmen bakom honom. Också ett smart drag, om han skulle missa nån kamera så finns blicne i bakgrundsvideon istället.
Nu får vi se Anton Hagmans scenkläder som visas upp på galge. Om låten är Shawn Mendes så är kläderna George Michael. Intressant. Skinnjacka och blåjeans. Precis som i Faith-videon. Enda egna är trycket på ryggen.
Efter första genomsjungningen går Anton Hagman igenom numret med sin koreograf Tine Matulessy.
Redan när artisterna repade i en separat lokal igår skämtade Henric von Zweigbergk och produktionen om Mariettes olyckliga fall neer genom ett hål på scenen.
I det upptejpade golvet hade man märkt ut ”Mariette-graven”.
Och studiomannen pekar även ut var hålet var någonstans för oss i pressen nu när repen dragit igång.
Den som repar först i dag är inte Robin Bengtsson, men Anton Hagman, trots att han framträder som bidrag nummer tre på lördag.
Han står vid en mikrofon med sin gitarr. I bakgrunden tycks man ha lånat Lisa Ajax selfie-skärm, men lagt den på sniskan istället.
Selfie-skärmen är väl alltså förstahandsval för 18-åringar på schlagerscenen 2017.
Nu är vi insläppta i Växjö arena och det är dags för repetitionerna att dra igång strax.
Igår gjorde jag bort mig lite här i bloggen när jag skrev att Melodifestivalen varit i Växjö en gång tidigare.
Schlagercirkusen har ju faktiskt varit här tre gånger tidigare, med start redan i den allra första deltävlingen när Melodifestivalen gav sig ut på turné 2002. Och sen också när Nanne Grönvall debuterade sin Håll om mig 2005.
Jag har däremot bara varit med Melodifestivalen i Växjö en gång tidigare. Det var 2012 när Loreen tog sig till final med Euphoria.
Robin Bengtsson känns som den tydligaste låten den här veckan (av de moderna). Om Robin klarar av att bjuda på show på scenen så lär han få en hit med den här låten. Och ordet ”fucking” kommer lätt gå att byta ut om han skulle vinna Melodifestivalen och ta sig till eurovision. Det här är väldgit väldigt mycket Justin Timberlake. Och jag gillar speciellt fingerknäpp-partiet inför sista refrängen. Det blir ett snyggt brejk.
Krista Siegfrids Snurra min jord. I bland undrar jag om Christer Björkman medvetet är ute efter att ta död på popschlager-genren i Melodifestivalen. För Krista hade kunnat ta en plats som stjärna i den genren, men med den här typen av låtar blir chansen extremt låg. Det här vill låta Veronica Maggio i versen och Petra Marklund i refrängen. Men även vid andra uppspelningen känns det blekt. Man har försökt krydda det med bamburör eller xylofon eller nåt i ljudbilden, men det hjälper tyvärr inte. Jag vill ju att det ska gå bra för Krista i den här tävlingen.
Anton Hagmans Kiss you goodbye är lagom charmig. Och han känns som en lagom charmig kille. Det kan absolut gå vägen. Refrängen är lite trallig och glad. Om han får fram den känslan på scenen så varför inte. Men han ska tävla mot FO&O:s publik i uppmärksamheten om krossbara flickhjärtan. Det kan bli tufft. Speciellt som han gör gitarrbaserad pojkpop och de gör samma typ av pojkrock.
Jasmine Kara gör en snyggt producerad poplåt där hennes röst påminner om Lady Gaga, medan låten känns Sia och Rihanna. I det har de tryckt in ett halvt Euphoria-brejk gånger två också.
Owe Thörnqvist är i en klass för sig. Det här bryter av i startfältet. Och om publiken är trött på det strömlinjeformade så blir en klassisk Owe-boogie-woogie med tydliga lån från Varm korv boogie och Dagny lite av en utmanare. Och jag älskar shoobidoo-shoobidoba-partierna. Det känns nästan som en parodi. Men för er som förväntar er en ny Hasse Andersson så behöver jag förtydliga att det här inte är en Owe-boogie förklädd i modern musikproduktion, det här är ett klassisk boogie-woogie-arr.
Bella & Filippa gör skön glad countrypop som låter extremt mycket som First Aid Kit. Jag undrar om inte First Aid Kit vill behålla sitt sound för sig själva…
FO&O:s inledning är rakt av plockat från Ratatas Jackie! Men sen är det en rak amerikansk radiorocklåt där versen glider in i en trallig och glad refräng. Välproducerat och snyggt och borde kunna bli FO&O:s första riktiga hit om de levererar den live.