Så, plötsligt stängdes musiken av. Klockan hade slagit 03. Festen var över. Det hade nämligen hotellet Elite Savoy, och festarrangören Live Nation bestämt av outgrundlig anledning.

Ingen ville lämna dansgolvet. Alla ville festa vidare. Men icke.

En stor samling stod länge i hotellfoajén med samma uttalade eller outtalade tanke: ”Var går vi nu? Är det nån som vill ha efterfest på hotellrummet?”

Jag hängde med upp på ett rum en liten stund, men det kändes lite lojt. Kvällen var ju fortfarande ung på nåt sätt.

Så vi bestämde oss snabbt. Jag, Robert Skowronski och Ellen Benediktson gav oss ut i Malmö-natten till (ö)kända nattklubben Slitage. (Eller heter den Etage? Ingen som kallar den det i alla fall).

Här är klockan 03.57 och vi är på väg mot en efter efterfesten-fest på lokal alltså.

Molly Pettersson Hammar var på sitt allra härligaste humör hela festen. Och hade siktet lite grann inställt på artistvärden Carl Philip Landin, produktionens favoritkille nummer 1.

Det blev i alla fall lite mys, lite pussar, lite kramar.

Jag vet att de försvann iväg in på ett hotellrum efter att festen stängde. Men då var de inte ensamma. Och sen skildes de åt ganska snart efter det. Men möjligen återförenades de senare under natten… Ska se om jag kan ta reda på mer info här.

Jag var ju ovetande om att baren skulle stänga så istället för att skynda fram och beställa drinkar hängde jag lite med två killar som har stort inflytande på Sveriges musikliv, Universals Niklas Bäck, Warners Robert Skowronski.

Och Ellen Benediktson också som precis har flyttat till Stockholm, men som hälsade på hemma i Malmö, schlagerdagen till ära.

Uno behöll den prickiga skjortan på under festen. Jag vill ha! Den är ursnygg.

Han behöll den på för att jag inte skulle sno den tror jag.

Till slut pratade jag så mycket med Uno att hans fru Carina stack åt mig en, två, tre drinkbiljetter för att jag skulle lämna hennes make ifred.

Nja, riktigt så var det nog inte, jag hade ju precis slutat jobba så hon tyckte nog att jag kunde förtjäna en liten öl eller tre när klockan var 02:56.

Lite trist bara när jag skriver det här inlägget, att jag har drinkbiljetterna kvar. Baren stängde ju bara fyra minuter efter att jag fått biljetterna. Nedrans.

(Oj, vad meta allting blev nu, med bild av bilder och grejer. Avancerat!)

Tre minuter senare tittade ställföreträdande pappa, Wiktorias manager Magnus Enbacka, strängt på klockan. 02:51. Dags att sova.

Wiktoria såg inte ut att vara helt inställd på detsamma, men hon fogade sig, nöjd med festen och begav sig till hotellrummet.

Jag och Wiktoria var väldigt överens på festen. Coca cola ska ICKE förstöras med alkohol. Alla som gör sånt borde fängslas.

Det här kom vi fram till under ett djupt samtal på 30 sekunder när klockan var 02:49.

Klockan 02:37. Nu kunde jag inte säga nej längre. Ondskan själv. Du vet vem du är!

Nämen, vem ska ha de här shotsen när klockan är 02.28? Jaha, Patrik och Markus! Mums.

Hittade mina schlagernördkollegor på dansgolvet, när Carolas Mitt i ett äventyr spelades. Anders och Nina blev lite lite suddiga. Så där som man känner sig på fest.

Anders är ju också otrogen mot oss på Aftonbladet TV genom att prata schlager i Mix Megapol och i deras schlagerpodd. Jag fnös lite åt hans Mix-kollegor Elaine Mooe och David McLeod, men de bara flinade. Bastards.

När klockan var 02:17 fick jag syn på Wiktoria tvärs över baren där hon stod och viftade med en drinkbiljett. Hon har ju haft en strikt träningsregim inför Melodifestivalen. Ingen fest, ingen mobiltelefon med sociala medier, stenhård träning hela veckorna. Repetitioner. Så jag tänkte att nu, nu får hon slappna av.

Men kolla efter lite noggrannar. Wiktoria behövde inte alkohol för att fira. Det går faktiskt lika bra med cola.