Alltså, vad i hela… Ace Wilders gigantiska pyramid på scenen. Den undre delen kördes precis in från sidan och nu hissas de två översta våningarna ner från taket. Vilket jäkla scenbygge!

Snacka om att tänka Eurovision-stort från start. Ska bli intressant att se numret! Och nu får den färg också. Det här kan bli spännande.

Numret är enkelt. Robin Bengtsson står på podiet och sjunger i mikrofonen som är på stativ. Han sjunger bra. Men det känns lite mörkt. Jag skulle gärna se att man såg honom lite bättre. Även när jag nu kollade på skärmarna för att se tv-bilden så känns det som att han inte riktigt kommer fram.

Robin är snygg, han kan sjunga, nu behöver han få möjlighet att charma tv-tittarna också. Där känns det lite distanserat just nu.

Och det där mikrofonstativet tillsammans med munspelet gör att han försvinner på nåt sätt.

Robin Bengtsson nu, med Constellation Prize. Han har en återkommande munspelsslinga i låten och öppnar hela numret med att gömma sig bakom ett munspel och låtsas-spela, eftersom all musik är förinspelad.

Eftersom han sen inte gör nån grej av att munspelet är förinspelat så blir det lite konstigt när det återkommer och han inte spelar för att han måste sjunga samtidigt. Dessutom ser det märkligt ut i öppningen när man inte får nån kontakt med Robin eftersom han är helt försjunken bakom munspelet.

Han står på ett podium på scenen, 4×4 meter, som är ett LED-golv. I Första genomsjungningen känner jag att det skulle behövas något lite mer på scenen. Jag gillar ju verkligen den här låten, men jag känner inte ett omedelbart wow nu på scenen.

Camilla Läckberg är på plats i arenan nu. Hon har ju skrivit texten till Anna Books schlager. Nu kollar hon in repet.

Camilla är ju en uttalad schlagernörd på alla sätt.

Det blir vitt och pärlor och paljetter och fransar i Annas scenkläder. Och för att ingen annan ska få för sig att låna Annas scenkläder har hon också dekorerat sin galge med namnet Anna Book i pärlor. Sött, va?

Foto: Peter Wixtröm

Här har ni dödslyftet!

Åh, jag var faktiskt lite orolig för hur det här skulle bli på scenen.

Och visst kommer Himmel för två aldrig att bli en kritkerfavorit. Men det uppfyller precis allt som en schlagernörd förväntar sig och kanske också längtar efter.

Man blir liksom varm av att se och höra Anna göra det här. Hon levererar det som alla schlagerfans vill att hon ska!

Alltså, Anna Book.

Det här är schlager ut i fingerspetsarna, det glittrar, dansas, viftas med armar och dansarna lyfter Anna på scenen.

Det är rosa, det är blinkande hjärta, det är Carola-fläktar i håret, det är tonartshöjning.

Vi liksom både gapskrattar, och njuter och förvånas här i arenan över hur mycket man kan klämma in i en och samma låt.

Foto: Peter Wixtröm

Nu är det dags för Anna Book att repa sin Himmel för två. In på scenen har man släpat ett stort rosa hjärta med glödlampor.

Visst är det lite lite likt GB-hjärtat? Anna surnade kanske till på Charlotte Perrellis reklamfilmer och bestämde sig för att låta glassbolaget pynta för hela hennes nummer. Eller kanske inte…

Det visar sig att artisterna håller koll i bloggen bakom scenen. Så Pernilla Andersson kunde under presskonferensen meddela att hennes trummis faktiskt heter Huxflux på riktigt, det är inte, som Wikipedia antyder, ett artistnamn.

– Det står till och med Huxflux i passet. Ricard Huxflux Nettermalm, intygar hon.

I sista genomsjungningen tror jag att Albin tappar texten, han skrattar till och flinar mot Mattias men hämtar snabbt upp sig.

Alltså de sjunger bra. Och det här är en väldigt typisk P3-hit. Dessutom är båda väldigt charmiga på scenen och ser ut att ha kul. Men jag saknar ändå något i numret.

Nu blir det lite bloggpaus, nu ska vi ha presskonferens med artisterna så jag gör lite intervjuer och sånt, men sen återkommer jag med mer blogg från övriga repetitioner.