Nu visade artistvärden Carl-Philip Landin upp grabbarnas scenkläder. Svart och vitt ser det ut. Med vissa blåa inslag möjligen.

Känns det kanske lite WCT-overall?

Nu tittade jag på skärmarna också, för att se Albin & Mattias nummer ordentligt.

Det händer väldigt lite skulle jag säga. Det sänks ner en ljusrigg. I ett stick så blir det ett fyrtiotal ljuskägglor som blinkar över scenen. Och det är ungefär det.

Alltså, det här är ju inte dåligt på nåt sätt. Albin och Matte kan texten och sjunger bra. Det känns bara lite händelsefattigt. Deras röster glider ihop och de glider ihop. Färgerna på scenen är blågrå och det genomsyrar hela numret på den här första repetitionen. Det känns jämntjockt blågrått.

De kommer få kämpa för att ta sig igenom det och nå fram till tv-tittarna ordentligt med sin charm.

På led-skärmarna flyger det runt symboler för sånt som vanligen brukar anses göra någon rik, dollartecken, bilar, diamanter, fina hus.

Albin och Mattias börjar i varsin ända av scenen. De har tröjor med nån form av gemensam logga på sig, ett M där första spetsen gjorts till ett A.

Snart möts de mitt på scenen och kör resten av låten i stort sett tillsammans.

Vid första genomsjungningen känns det ganska… trist. Jag behöver nog titta en gång till och se vad som faktiskt händer på scenen.

Nu strular det inför Albins och Mattias första rep. De har en tross med lampor som ska hissas upp och ner i taket, men tydligen var det inte helt färdiginställt hur och när den skulle hissas. Nu verkar det vara löst.

Inför tredje genomsjungningen öser scenteknikerna på med sågspån över scenen. Nu yr det mer om dansarnas ben.

I sista genomsjungningen tar också Mimi Werner i som bäst. Men numret känns lite rörigt och låten sticker kanske inte ut tillräckligt.

Mimi Werners Ain’t no good har väldigt mycket av Joleen i sig. Det gör igenkänningen lätt på lördag, så länge inte för många stör sig på lånen.

Hon har bra energi på scenen, men jag tycker att sången drunknar lite i musiken.

Henric von Zweigbergk visar upp kläderna mellan genomsjungningarna. Det är fransar och nån form av rosa-hudfärgat-brun. Utsvängda byxor.

Stylisten känner ni igen från Melodfestivalen, det är nämligen Jenny ”Velvet” Pettersson.

Nu har SVT haft avtalsenlig fikapaus och nu är det dags för Mimi Werner.

Hon inleder ensam på scenen med elgitarr, men hon har också med sig sex manliga dansare och numret är skapat av en av dem, koreografen och dansaren Daniel Koivonen.

Mimi har skön attityd på scenen och verkar ha roligt. Det blir några spontana woohoo under numret. Det känns betydligt roligare än vid uppspelningen igår och Mimi verkar skön på scenen.

Scenen har fyllts med sågspån, men det syns inte från där vi sitter i publiken. Kanske blir det en bra effekt i tv-bilden, för att höja countrykänslan.

Som vanligt så måste inte artisterna repa i scenkläderna på torsdagen. Men däremot så måste ljusteknikerna få möjlighet att kolla färger på tyg och liknande och därför visas kläderna upp på galge.

Här håller evige studiomannen Henric von Zweigbergk upp Pernilla Anderssons outfit, en klänning i spets.

Ganska genomskinligt…

Men vilken färg är det där? Brun? Vi spekulerar här på parkett om vad modeexperterna skulle kalla det: Jordig purpurfärg? Maroon? Tegel? Bourgogne? Jag kör på brun tror jag.

Foto: Peter Wixtröm

Pernilla kör på en svensk vintage-gitarr. En Hagström Viking som tillverkades mellan 65 och 79. Enligt gitarrnörden intill mig är den här högst ovanlig eftersom den dessutom är vänsterhänt.

Foto: Peter Wixtröm

Japp, han creddas faktiskt så av SVT. Huxflux Nettermalm, som sitter vid trumsetet i Pernilla Anderssons nummer. Veckans utan tvekan coolaste namn.

En liten googling antydde att det är ett artistnamn, men nu har Pernilla intygat att han faktiskt heter Huxflux.

– Det står i passet, Ricard Huxflux Nettermalm, säger hon.

Veckans coolaste namn har i alla fall tidigare spelat i bland annat Infinite Mass.

Nu håller han vännen Pernilla Andersson sällskap på scenen och luft-trummar i hennes nummer.