Men alltså varför har man satt på stackars isländska Maria den där leksaksprinsessklänningen? Det är samma modell som mina systerdöttrar på 4 och 5 har hemma och leker i. Hela numret blir så märkligt med den klänningen.
Azerbajdzjans Elnur har lånat Loreens och Robin Stjernbergs koreograf Ambra Succi till numret med modern dans, men jag tycker att dansarna kommer lite för nära och ibland tar över från fokuset på Elnur.
Sjunga kan han verkligen. Det här är en fin ballad och Elnur är söt. Finalplats tvekar jag inte på, men frågan är hur långt Azerbajdzjan kan ta sig där utan att betala sig fram och köpa jury och telefonröster.
Lettlands Aminata försöker göra en modern låt och nummer,, med betoning på försöker, men det här kommer ingen människa kunna sjunga på. Och jag tror att det allt som oftast är nyckeln för en hit i Eurovision.
Hon Rihanna-oho-oho-oho:ar och det känns som att låten aldrig tar slut. Jag vet att jag har schlagervänner som älskar det här, men mig rör det inte i ryggen.
Israel Nadav Guedj är bara 16 år men ser ut att kunna vara det dubbla.
Jag gillar det här för att det är upptempo och det saknas i årets tävling, men det här är ett riktigt uselt och rörigt nummer.
Publiken i arenan jublar och låten är en fanfavorit. Men jag är inte alls säker på att han tar sig vidare, numret är nog för kackigt.
Tjeckiens marta och Vaclav i ännu en duett. kanske den hundrade i andra semin. Känns så i alla fall.
Och här blir det musikal-pampigt på allra värsta sätt. Och jag gillar ju musikal-pampigt i vanliga fall.
Scenen fylls av skådespelade duetter i år. Knepet är att knäcka hål på skådespelet och känna på riktigt. Estland lyckades i första semin, Norge är på väg dit och har två rep till på sig.
Tjeckiens artister skulle nog behöva några månader till av repande för att nå dit.
Och när Marta sliter av sig sina höga klackar och kastar pjucken över scenen, ja då vet jag att de nog aldrig kommer nå dit.
Leonor Andrade från Portugal. Det här är en låt som jag glömmer bort att jag hört varenda gång hon börjar sjunga. Jag funderar bara om Malta plötsligt ska sjunga igen. Men så upptäcker jag att det visst är ett nytt land och en ny artist.
Portugal har aldrig vunnit. Det lär de inte göra i år heller.
Nu Norge, Debrah Scarlett och Mørland och duetten A monster like me.
De har bra inlevelse och kontakt med kamerorna. Lite av det spelade dramatiska är bortslipat. Debrah lägger in ett litet leende i sitt första soloparti och det behövs.
Men jag har svårt för den lite märkliga promenaden i mellanspelet. Som tur är följs det av starkt ljus på scenen och närbilder på dem båda när de sjunger rakt in i kameran, det är räddningen för promenaden tycker jag bara förstör.
Men finalplats? Det tror jag är garanterat. Skulle vilja ha några leenden till bara.
Maltas Amber gör balladen Warrior (japp, samma titel som Georgiens låt). Hon kämpar hårt på scenen och försöker göra det här till ett dramtiskt nummer. Oj vad hon kämpar. Men när hon tar i låter det mest som att hon ylar och den här låten har liksom inte den dramatiken i sig som Ambers utspel försöker göra gällande.
Montenegros Knez gör årets enda riktiga balkan-ballad. Skriven av superveteranen på området Zeljko Joksimovic.
Knez har bland annat med sig sin dotter på scenen som en av kvinnorna i kören.
Han har en stark röst och bra scennärvaro. Tyvärr är inte låten alls i Lane Moje-klass och jag tycker att Knez gör ett lite osympatiskt intryck på scenen. Men det är en fin ballad och självklart sjunger han om kryddor. Lyssna bara efter hur han nämner rosmarin någonstans där i början.
San Marino har en låt som är skriven av Eurovision-legendaren Ralph Siegel. Men i år är det knappast en fullträff. Det har det ju inte varit på senaste tiden för hans del.
16-åringarna Anita och Michele kämpar, men man kan knappast tänka sig att de gillar den här typen av musik privat.
Och när Michele sångkunskaper brister så får Anita kämpa på ensam.
Det som får mig att riktigt krevera är när Michele sjunger före och Anita sen upprepar hans ord i nån form av prat-rap. Gaaaahhh.