Det stod en liten klunga flickor i entrén till artisthotellet ganska länge, men de har gått nu. De var kvar så länge som JTR kunde skymtas runt ett hörn inne i lobbyn. Varje gång flickorna kunde skymta pojkbandet så blev de alldeles exalterade.
Mycket sött att studera det här beteendet.
Dinah Nah kom nyss förbi med ännu en muta.
– Det här är en large men du får prova och se om du vill ha en medium istället, sa hon.
Hmmm.
Nu fick jag veta att gamla Trance Dance-sångaren Ben Marlene som jobbar med Midnight Boy.
Men då så. Då gör det kanske inget att Midnight Boy lånat titel-melodin från Bens gamla 80-talshit.
Midnight Boys låt är som, ja, nu kom jag på det! Det är ju i titelmelodin Trance Dance gamla hit Don’t say go som blivit Don’t say no, undrar vad Ben Marlene säger om det, han är ju manager åt Ace Wilder nu för tiden och hänger runt i schlagerkretsar? Släng in Pet shop boys och och lite One hit wonders från 80-talet så har ni låten.
Caroline Wennergrens Black Swan är coolare och mer suggestiv än A different kind of love som hon tävlade med 2005, men den jazziga känslan är kvar. Mörkret bär verkligen åt Chers tidiga låtar som Bang bang som kom på 60-talet och Dark Lady som är från tidigt 70-tal.
JTR kör handklapp redan från start i låten och sen blir det woohoohoo woohoohoo hela vägen in i mål. Här kommer det hänga på hur grabbarna levererar. Det får inte vara Youngblood-nervöst och stirrigt. Här måste alla kameror sitta och alla leenden vara naturliga för att flickornas appfingrar ska bränna.
Hasse Anderssons Guld och gröna skogar får mig att skratta när låten spelas en andra gång. Det här är liksom så klassiskt bonn-svennigt det kan bli. Och jag myser när jag tänker på hur Hasse gör den här med komplett dansbana och björkträd på scenen (Ja, det är faktiskt sant!). Och så raj-raj-raj-la-la-la på det. Så härligt!
Dinah Nahs Make me (la la la) är electronic dance music med ett typiskt ho-ho-ho-hey-break som känns igen från Busy doin nothing förra året. Den ger mig vid en andra genomlyssning inga bestående känslor. Den är svagare än Ace Wilders låt förra året och andra låtar den här veckan lär beröra mer på olika sätt. Dinah Nah kommer få jobba hårt och i motvind på scenen för att övertyga mig om något annat.
Annika Herlitz Ett andetag vill vara den kraftfulla balladen som man förstår direkt. Och den är skriven som en riktig klassiker, man kan omedelbart sjunga med i refrängen och låten byggs hela tiden uppåt, vers för vers för refräng till sticket som ger en Carola-woohooo-tonartshöjning. Annika kommer få briljera med sångrösten, men frågan är om låten kommer kännas för mossig?
Zelmerlöws Heroes börjar nånstans långt ut i amerikanska vilda västern, precis som Aviciis Hey Brother och David Guettas Lovers on the sun och blir precis som föregångarna till en sval EDM-låt. Jag gillar den lite dystert syntiga refrängen, men det här kommer kräva ett nummer som fångar publiken och Måns måste bära upp det dystra med enormt mycket glädje på scenen.
Japp, det var alltså alla låtar en gång till. Så nu vet ni vad jag tycker efter de två första lyssningarna. Nu ska vi göra tv så ni får veta vad Markus Larsson tycker också.
Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar.
Måns Zelmerlöws Heroes är nästan en karbonkopia av David Guettas Lovers on the sun men med en starkare refräng. Tonen i låten är nästan dyster, lite allvarlig.
Det här är långt från Cara Mia, men heller inte Barcelona Sessions-skivan som Måns floppade med för något år sedan.
Det här är EDM och väldigt mycket Avicii.
Annika Herlitz gör en klassisk schlagerballad som lika gärna hade kunnat tävlat mot låtskrivaren Sharon Dyall det året hon var med i Melodifestivalen 1991.
Den här typen av schlagerballad har vi inte hört i Melodifestivalen på många många år.
Och ni som älskar tonartshöjningar kommer få en ny klassiker på lördag. Det här är formulär 1A av schlagerballader som spelades på svensktoppen i oändlighet på 80-talet. Frågan är om schlagern har fått en sån revival i år så att det här kan funka igen?
Jag har inte bestämt mig för om jag älskar eller vill kräkas.
Dina Nahs Make me (La la la) är en houselåt för dansgolvet, med tydligt EDM-break för dansnummer på scenen.
Kanske är det lite för hårt för att publiken ska kunna ta det till sig direkt. Men det sa jag i och för sig om Ace Wilder förra året också, som jag inte alls gillade vid första uppspelningen.
Men det här är så nära hårdhouse man kommit i schlagerhistorien hittills skulle jag säga.
Låten vill ju vara Avicii och Swedish House Mafia, men refrängen är inte riktigt så stark.
Hasse Andersson gör glädjeschlager på bred skånska där spelemän spelar som om elden vore lös och pågar svingar sin tös.
Det här är ren glädje på scenen som kan bli fullständigt makalös på scenen, eller ett platt magplask. Allt beror på om Hasse lyckas charma publiken som Christer Sjögren gjorde.
Och en tonartshöjning med fiol. Jag jublar här i pressrummet för att det här är så roligt.
Och country-grejen har ju Avicii gjort populär också.
Och så en tonartshöjning till!
Och lite raj-raj-raj på det!