Nu är jag på plats i arenan. Om ungefär 25 minuter drar genrepet igång här i Östersund och publiken har börjat fylla på här i den lilla arenan. Men jag hade nog väntat mig att det skulle vara mer fullbelagt. Det har ju varit slutsålt länge här i Östersund, men ännu finns nog omkring 700 lediga platser här inne och man bara tar in omkring 2700 pers så jag hoppas att det fyller på nu i slutminuterna.
Och nu har de fått fyr på vedklabbarna också.
Nu är repet över så nu måste vi i pressen lämna arenan. Men ikväll är det genrep inför publik så då kommer jag blogga direkt som vanligt. Häng med i bloggen då.
Det sker ju en del jippon kring Melodifestivalen och bland annat hade vi i pressen blivit inbjudna att följa med när några av artisterna skulle baka tunnbröd under fredagen. Enligt en pressinbjudan från Östersunds kommun skulle bland andra Kristin Amparo ha deltagit.
Men Östersundsposten rapporterar som huvudnyhet just nu att artisterna uteblev från tunnbrödsbaket. Kanske inte lika stor nyhet som mitt avslöjande om Kalle Johanssons Ellen-kalsonger, men ändå.
När ska skivbolagen lära sig att inte tacka ja till de här jippona som extremt sällan hinns med i artisternas pressade scheman? När ska de i alla fall lära sig att hoppa av i god tid?
För nu ser det ju bara ut som att artisterna sviker, när det snarare är så att de fokuserar på det jobb de har att göra här, det vill säga framträda i Melodifestivalen.
Nu så, en minut in i andra genomsjungningen ler Jon Henrik Fjällgren för första gången på Melodifestivalscenen. Det måste han göra för att få det att gå igenom rutan i morgon. Det här är ett unikt nummer på många sätt.
Så genommärkligt där Jon Henrik Fjällgren vill vara äkta men hela numret känns så långt från äkta man kan komma, det blir liksom cirkus.
Men Jon Henrik är på riktigt. Och det kan vara vad som krävs.
Om han bara lyckas hitta kamerorna och le bortom osäkerheten som nu allt som oftast lyser i hans ögon så kommer hans charmiga uttryck att segla vidare till final.
Japp, det var nån som förklarade för mig igår. Jag tänkte snöänglar eller nåt, men körens tre flygande vålnader ska tydligen symbolisera norrsken helt enkelt.
Det här hördes i alla fall inte igår, för då tror jag allt han säger när han ställer sig på knä var på samiska.
Men i dag kollar han rakt in i kameran och har lagt till:
– Sverige, den här jojken är till er.
Om inte annat så lär en sån flirt definitivt betyda extra röster på lördag. Kan bli avgörande.
Jon Henrik Fjällgren har tagit på sig ännu en traditionell samisk folkdräkt, den här gången är rocken i ljust läder.
Man har satt riktig eld bland vedklabbarna och folkdansparet har på sig blå dräkter.
Trädet är kvar på scenen och så också de hängande vålnaderna i kören.
Huskörens Simon Lingmerth har fått en stor puka att puckla på idag istället för den mystiska trumman med runor som han klapprade med igår.
Igår så det ut så här.
Kristin Amparo gör sin ballad i ett oerhört enkelt nummer. Det är hon. Och ljussättning. Och det blir så mäktigt.
Och jäklar, den här genomsjungningen kändes magisk. Jag tror att hon kände det själv, för i slutet lekte hon lite extra med rösten och brast ut i ett leende.
Amparos I see you är inte någon lättsjungen ballad och det finns partier där hon får kämpa med sången för att nå hela vägen, men hon kompenserar hela tiden eventuella snedsteg med att sjunga med stor känsla.
