Jag har lite för långt kvar till superkroppar som Måns Zelmerlöw, Eric Saade och Jon Henrik Fjällgren. Så jag behåller t-shirten på när jag tränar.
Så klart. Snö-konfetti.
Alltså sånt här får mig att skratta. Så givet. Så billigt. Så roligt. Och så konstigt. På samma gång.
Nu är repet över så nu måste vi i pressen lämna arenan. Välkomstfesten är klockan 20 ikväll så då bloggar jag lite igen så klart.
Nu blir det tungrök också i Jon Henrik Fjällgrens sista genomsjungning. Men jag förstår inte numret. Det är liksom ännu mer för mycket av allt än vad jag brukar gå igång på, på nåt sätt. Det känns som när de ryska gummorna bakade bröd på scenen i Eurovision. Gulligt, men inte på allvar. Samtidigt vill Jon Henrik att man ska ta honom på allvar. Att det här ska ge en känsla av hur det är på fjället när han jobbar som renskötare.
Tredje genomsjungningen ler Jon Henrik in i kameran i öppningen. Det är precis det som behövs för att charma tv-tittarna på lördag.
Den här låten och numret är så billigt publikfriande att jag skulle bli chockad om den inte rusar iväg upp i topp. Den är redan bettingbolagens toppfavorit för den här veckan.
Men han ser fortfarande stirrig ut. Det behöver han träna bort till på lördag.
När han går ner på knä och säger låtens titel på samiska, Manne Leam Frijje (Jag är fri) så behöver det lysa i ögonen på honom av glädje. Då kommer det här vara ostoppbart.
Andra genomsjungningen går det lite bättre för Jon Henrik, men jag vet inte om han är osäker eller nervös eller bara spänd, eller bara vill se hård och tuff ut. Det blir inte så uttrycksfullt.
Jojka kan han i alla fall. Men han behöver öva på kamerorna för att hitta rätt blickriktning och gå igenom till tv-tittarna.
Första genomsjungningen ser Jon Henrik Fjällgren ut att vara nånstans mellan skräckslagen, fullständigt fokuserad och i sin egen lilla värld.
Inte ett leende.
Det kommer behövas på lördag.
Okej. Jon Henrik Fjällgrens nummer öppnar med ett hambo-dansande par i traditionell klädsel framför en hög med vedklabbar och en låtsas-låga i Mahan Moin-tyg.
Jon Henrik står mitt på scenen framför Laban- och Labolina-kören.
Och till höger står huskörens Simon Lingmerth och slår så mycket i otakt på en trumma så att publiken kommer bli helt tossig över hur konstigt det låter (det kommer ju inte tv-publiken uppleva eftersom musiken är förinspelad och trumljudet förhoppningsvis inte tas upp av någon mikrofon).
Allra längst till höger står ett träd hämtat från kalfjället.
Vilket fullkomligt etnofjäsk och publikfrieri. Det är som en hel mellanakt i sig själv. Herregud. Jag vet inte vad jag ska säga.
Jajamensan, det här känns verkligen som änglakören i musikalversionen av Priscilla öknens drottning.
Möjligen i kombination med Laban och Labolina.
I selarna ska det visst hänga snöänglar eller vad det kan tänkas föreställas.
Men när tjejerna inte sträcker ut sina armar ser det mer ut som att de har tvångströjar på sig.
Med kören i taket så blir det ju lite som i musikalversionen av Priscilla öknens drottning där kören hänger i taket.
Nu släpas det in ett träd på scenen, en hög med vedklappar sätts in, en vit Malena Ernman-matta rullas ut och ska antagligen kännas som snö och från taket hissas det ner sex stycken kedjor från taket. Där ska det antagligen hänga dansare som snurrar.
Det här med minimalism? Nej, det har aldrig varit en framgångssaga i Melodifestivalen.