Irlands Can-Linn (featuring Kasey Smith) har bättre energi ikväll än på dagen. Framför allt är det sångerskan Kasey som får till det nu när hon tar i och det verkligen gäller. Hon har bra utstrålning och det får mig att titta mindre på de fjäntiga dansarna i kilt i kväll och lyssna mer på hennes sång. Det trodde jag faktiskt inte skulle hända.
Foto: AFP
Finska sångaren Topi Latukka stänger ögonen för mycket igen. Det är mycket folk inne i arenan, men i dag på dagen fick han till blicken bättre.
Det är närbilderna han måste tänka på. För just då kan han gripa tag i tv-tittarna. Och antagligen charma miljoner flick- och pojkhjärtan där hemma i stugorna.
Foto: Andres Putting (EBU)
Och det är när han tittar upp som Softengine verkligen bränner till. För låten är bra. Och ett av få rockigare bidrag i år.
Ljusnumret är snyggt, killarna är säkrare än på repen. Men Topi behöver titta upp. Åtminstone i den där allra första närbilden. Då kommer han få tv-tittarna att känna allt han vill att de ska känna.
Foto: Andres Putting (EBU)
Den här bilden kommer från dagens repetition. Nu ikväll har Vilija håret uppsatt i en tofs med en stor knut mitt på huvudet. Det gör lite eller inget för låten får jag väl erkänna.
Men hon känns inte lika anfådd som hon kändes under dagrepet. Kanske har hon vilat sig och fått upp flåset igen nu.
Foto: Andres Putting (EBU)
Österrikes Conchita Wurst sjunger verkligen både trosor och kalsonger av de flesta i i årets tävling. Det här numret har verkligen maximerat användandet av den gigantiska led-skärmen på bästa sätt när den blir till eldslågor och vingar bakom Conchita som står stilla på ett litet podium. Och när pyrot kommer i de absoluta slutsekunderna av låten, ja då jublar fler än jag.
Roligast ikväll är nog faktiskt programledaren som efter Polens nummer kommer in med kommentaren:
– That performance truely came from the bottom of those girls… hearts.
Tyvärr tar han sig inte längre för bröstet på ordet ”hearts”, det hoppas jag han gör i morgon kväll.
Cleo har bra energi och utstrålning. Det har handlat så mycket om bröstflickorna när det gäller Polens nummer så jag måste ändå säga det också.
Foto: Andres Putting (EBU)
Nu sitter tajmingen bättre i bilderna och de båda glamourmodellerna med urringningarna var precis rätt nivå av överdrivet flirtiga med kamerorna för att man ska känna lite ironi i det här.
Foto: Andres Putting (EBU)
Tyvärr fortfarande för många vida stora bilder.
Tack gode gud är det inte lika mycket falska toner från Georgien ikväll, höll jag på att skriva och sen kom de igen. Det är ett jäkla ylande! Men jag gissar att ni inte kommer höra så mycket ändå för ni lär väl vara helt fokuserade på den märkliga fallskärmshopparen The Shin and Mariko släpat upp på scenen.
Carl Espen har igen den där nästan lite döda blicken genom hela första minuten av låten.
Han tittar in i kameran utan att visa någon som helst känsla.
Inte förrän textraden ”ask myself…” bränner det till i rösten och han tar i. Lite av den där glöden som jag inte hittat förut dyker upp i rösten.
Slutbilden när Carl Espen viker ner blicken är den bästa i hela numret. Men han behöver ännu mer glöd, mer passion, mer känslor.
Foto: Andres Putting (EBU)
En utländsk journalistkollega intill mig utbrister att han nog inte tar sig vidare, men jag vill fortfarande tro att den här låten har tillräckligt hög kvalitet för att klara sig. Men då får inte Carl Espen visa mindre känslor än i kväll, för då är det kört.
Foto: Andres Putting (EBU)
Israel har verkligen jobabt hårt för att få till Mei Finegolds nummer. Det är fortfarande för många stora bilder som visar upp hela scenen istället för Mei och dansarna, men numret har växt sen första repet.
Foto: Andres Putting (EBU)
Maltas Firelight öppnar och känns säkra på scenen hela syskonskaran. Men numret är så urtråkigt. Det händer verkligen ingenting. De bara står på rad och låtsasspelar på sina intrument. Jättetrist.
Foto: Andres Putting (EBU)