Polen. Oj. jag håller för ögonen varannan gång och gapskrattar varannan gång. Det här är så skämskudde-härligt.

Det är mer bilder på kvinnornas urringningar nu. Men det är också fler stora bilder av hela arenan där man inte ser nåt annat än de rödvita färgerna på scenen. Det gör också att man tappar lite av känslan i sången.

Alltså jag får ont i öronen av Georgiens The Shin and Mariko. Det låter så illa. Joddlandet, sången. Allt. Så mycket falska joddeltoner.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Norges Carl Espen sjunger stabilt.

Han har en tendens att blunda när han sjunger, men idag får han till blicken i kameran bra och ser inte särskilt nervös ut. Problemet är snarare att han den första minuten ser närmast uttråkad ut.

Det här är en typisk sån låt som jag inte gillar särskilt mycket. Och när det egentligen inte händer något i varken låten eller på scen så blir det trist tycker jag.

Men samtidigt förstår jag folk som gillar det här lågmälda. Är jag på rätt humör så funkar det på mig också, men idag charmas jag inte av honom. Han saknar lite glöd och passion. Visst är det väl det han också sjunger om, men det räcker inte.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Israels Mei Finegold har rensat en hel del i sina tv-bilder. Hon är betydligt mycket mer i fokus och så även dansarna. Även om jag kunde önska att dansarna var tajtare. De tar inte ut linjer och rörelser tillräckligt snyggt. De borde skickas på intensivkurs nu och omedelbart för att få till det ordentligt.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Men bortsett från det så får Mei Finegold, en av fansens favoriter, faktiskt till ett snyggt nummer till sin upptempolåt Same heart nu.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Men slutet, när Mei står med sina dansare, och rycker på benen, ser bara konstigt ut. Nu, efter att ha sett henne göra det på alla rep, slår det mig att det nog ska illustrera hjärtslag. Du-dunk. Du-dunk.

Men det är obegripligt. Ser bara ut som att de skakar av nervositet.

Maltas Firelight står på rad på scenen bakom varsitt instrument, som de så klart låtsasspelar på eftersom all musik är förinspelad.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Det händer väldigt lite i det här numret och att sångaren Richard Edwards Micallef har vit t-shirt på sig känns riktigt trist. Det hoppas jag att han ändrar på till ikväll och imorgon.

Men de levererar låten säkert.

Genrepet inför semifinal 2 har precis dragit igång.

Öppningsnumret är ett 20-tal dansare som gör nån form av show om kuberna som också är led-skärmarna bakom scenen. Det är snyggt och professionellt. Man ganska intentsägande.

Foto: TT Nyhetsbyrån

Numret är över fem minuter långt och bygger på att danskarna ska få visa upp sin stora scen maximalt. Problemet är att inga av länderna får vara fler än sex på scenen, så ingen kan utnyttja jättescenen på samma sätt.

Och så kom regnet. Och då kan ni ju tänka er vad som hänt med det sanddammiga industriområdet som är Refshalvön där arenan ligger?

Jajamensan. Lervälling och gigantiska pölar att ta sig igenom. Härligt! Bra jobbat DR. SÅ klart kan inte det tv-sändande bolaget styra över vädret, det är inte vad jag säger, men med tanke på hur det ser ut här på denna plats som gud helt uppenbart har glömt bort eller rensat ur sitt minne så…

Jag tycker så synd om alla volontärer här som får ta skit för att DR och Köpenhamn inte har styrt upp arrangemanget bättre. Men trots det så är alla volontärerna här i presscentret hjälpsamma, tålmodiga och hjälper oss alla att hålla humöret uppe. Mycket för att de också har drabbats av samma skit som vi, de ska ju också ta sig fram i lervälling och sörja här ute.

Träpallar har lagts ut för att man ska kunna ta sig fram och igenom vattnet.

Det händer inte ofta, men tack vare Sannas fantastiska framträdande igår. Och antagligen också för att Armeniens artist, tidigare spelbolagens favorit, framstod som ganska blek på scenen. Nu har spelbolagen placerat Sanna Nielsen i topp och Sverige tippas ta hem segern på lördag.
Efter semin igår så började även det nederländska bidraget att klättra på iTunes över stora delar av Europa. Och det tycks också avspegla sig i oddsen, som sänkts när det gäller The Common Linnets bidrag.

Här är Svenska spels odds:
Sverige 3,25
Armenien 4,75
Ungern 7,00
Storbritannien 10,00
Ukraina 10,00
Nederländerna 10,00
Österrike 20,00
Danmark 22,00
Norge 28,00
Israel 40,00
Azerbajdzjan 50,00
Grekland 50,00
Spanien 50,00
Rumänien 60,00
Malta 60,00
Finland 60,00
Irland 75,00
Italien 100,00
Ryssland 100,00
Tyskland 100,00
Frankrike 100,00
Island 100,00
Schweiz 200,00
Polen 200,00
Slovenien 200,00
Montenegro 200,00
San Marino 200,00
Litauen 300,00
Vitryssland 300,00
Georgien 300,00
F.Y.R. Makedonien 300,00

Jag blev ju redigt förbannad under presskonferensen när det ställdes alldeles för många ufo-frågor. Jag lär mig ju aldrig att man måste svälja det.

Men att de ryska Tolmachevy sisters inte fick någon fråga om att de buats ut när det stod klart att Ryssland gått till final gjorde mig allra argast. Det var ju den mest givna frågan att ställa. De stackars 17-åriga flickorna hade precis fått veta att de tagit sig vidare till final – och så buades de ut. Det kan inte ha varit roligt.

Men när mina kollegor åkte iväg med svenskbussen sprang jag faktiskt på delar av den ryska delegationen som också var på väg till sin buss.

Först fanns ingen närvarande för att tolka, men till slut kom den ryska delegatinschefen motvilligt fram och frågade vad jag ville fråga tjejerna för något.

JAG: Publiken buade när Ryssland ropades upp, hur kändes det för er?
Tolmachevy sisters stod tysta och väntade på att få frågan översatt, men en annan person i delegationen ifrågasatte:
– Det är väl en politisk fråga?
JAG: Inte alls, det handlar om känslor.
– De har inga kommentarer till det, svarade då den ryska delegationschefen utan att översätta frågan.

Och sen var det försöket till intervju slut. Klantigt av det ryska gänget. Delegationschefen borde ha låtit dem svara. Det kan inte ha varit kul att höra buropen och det måste ju varje människa förstå att det här handlar om 17-åriga flickor. De hade vunnit på att besvara frågan om hur det kändes.

Som jag berättat i bloggen är det fullständigt omöjligt att ta sig från arenan. Sanna och hennes team ville gärna lämna arenan så snabbt som möjligt för att få komma tillbaka till hotellet och bjöd därför ins venska medier att göra sina intervjuer på Sannas hotell.

Men det insåg vi snabbt skulle vara en omöjlighet eftersom vi i pressen inte kan ta oss härifrån ordentligt.

Så när Sveriges presschef Anna Wilborg hörde att teamet skulle åka i en buss tillbaka till hotellet bjöd hon in den svenska pressen att åka med i bussen. Då kom beskedet att det bara var en minibuss.

Stackars Anna fortsatte att rodda och lyckades styra upp så att det kunde komma en stor buss i stället. Med motkravet att den svenska delegationen betalade för det.

Inga problem, så klart. Problemet var bara att de krävde betalt KONTANT.

Hur många bankomater tror ni finns i närheten av arenan? Precis exakt inga. Och det är dessutom fullständigt omöjligt att ta sig till och från arenan smidigt.

Till slut fick en person som jobbar med den svenska delegationen ändå åka med en bil som ändå skulle till flygplatsen och där hämta ut pengar för att kunna betala för bussen.

Så här ser vi nu Anna med den fina bussen för svensk press. Härligt va? Inne i bussen sitter Trus bänkad bredvid Christer Björkman och har redan börjat intervjua honom.