Linda Bengtzing vill göra rock, men det här är mer blippande i bakgrunden och lite gitarrer. Ganska likt hennes Kan du se från debutplattan (om någon minns), men i upptempo.

Det här är långt från den shuffel som Linda Bengtzings publik är van vid. Och inte heller glatt på det sättet som man vant sig vid. Snarare lite deppigt gitarrplinkande sound i bakgrunden.

Får hon det här att explodera på scenen och smitta av sig är Linda alltid farlig, men vid första lyssningen griper det inte tag i mig.

Josef Johanssons Hela natten börjar stillsamt och så växer första versen, som nästan aldrig tar slut innan refrängen kommer igång. Det här har definitivt gått i både Martin Stenmarckss och Håkan Hellströms skola med lättrockpop på svenska.

När refrängen väl har börjat tar den inte heller slut, och smittar effektivt. Kan han leverera det här på scenen så blir det farligt.

Och lägg på det en woo-hoo-hoo-kör som ersätter tonartshöjningen för att avsluta låten.

Ammotracks Raise your hands är skramlig punkrock med mindre melodi än den rock vi hört i Melodifestivalen tidigare i år. Närmare 70-tal eller grungen än 80-talets melodiösa pudelrock.

Gitarrsolo dessutom. Där killarna kommer få fejkspela på scenen. Lite skumt i en Melodifestival-låt eftersom musiken inte är live.

Och så ett gitarrsolo till som får avsluta. Jahapp.

janet Leons Hollow är en lugn vers som plötsligt och utan förvarning kontrar med en midtempo-refräng.

Andra versen följer med i midtempot, och låten känns som byggd för dance-remixer. Verserna känns medvetet korta för att få så mycket refräng som möjligt, men jag blir inte fångad av refrängen direkt ändå.

I bryggan där Janet sjunger I’m hollow, so hollow så Örnsköldsvikssnön förväntas yra kommer det vara upp till bevis för Janets röst.

I.D.A:s Fight me if you dare är disco-rock med stråkar som ska bygga effekt efter refrängen.

Det är upptempo-rock som känns lite 80-tal med disco-komp och jag tänker på Erika Norberg om någon minns henne.

Att titeln ligger sist i refrängen gär att man har svårt att hitta hooken vid en första genomlyssning.

Alcazars Blame it on the disco börjar med en elektronisk röst som upprepar låttiteln.

Det här känns inte omedelbar succé som Stay the night, även om låten påminner mycket om just den låten i sin uppbyggnad, med vissa uppdateringar.

Det är typisk Alcazar-disco men med elektroniska vocoder-röster som ny gimmick.

Klockan 18 får vi i pressen höra veckans låtar. Jag bloggar självklart om hur det låter så häng med här!

Under onsdagen så repar alla artister i en gymnastiksal, ett så kallat torr-rep där man går igenom numret och testar kameravinklar, men utan att vara på scenen.

Just nu är det Ammotrack som har intagit gympahallen. Den här repetitionen är stängd för oss i pressen, men jag har fått den här bilden från en liten schlagerspion som är på plats.

Spännande lokal att repa i, va?

Nu är de på. Men de här pjucksen kunde lika gärna ha varit separerade från varandra med många mil. Tess Merkel lyckades nämligen tappa den ena skon på landningsbanan.

Hon var ganska förvånad når en i kabinpersonalen plötsligt ropade upp i högtalarna att de fått in en borttappad sko.

Oj, nu blev det plötsligt stimmigt i hotellets restaurang. Alcazar trillade in på topphumör och det blev stort kramkalas.

Trus i förgrunden så klart. Att hon alltid ska vara med på bild överallt. Och kampanjen är helt tydligt förberedd med tröjor för teamet.