Shirley Clamps Burning alive börjar som ballad och det känns musikalsvullstigt och utrymme för Shirley att visa rösten.

Sen kommer en Min kärlek-stegring där tempot i musiken dunkar igång, men den växer inte som Min kärlek gjorde. För refrängen är inte där. Den tar inte tag i mig som jag vill att Shirleys låtar ska göra.

Kanske hade den gjort sig bättre på svenska ändå, låtskrivarna letade ett tag efter en engelsk text, men det blev inte så.

N’Syncs Bye bye bye och Britney Spears Baby one more time är tydlig inspiration till Oscar Zias låt. Cheiron-studion bryter av med två dancebreak och en refräng som är gjord för allsång, men inte riktigt får mig med dit. Sha la la la yes we can, yes we can. Inte nu i alla fall.

Jag låter nog ovanligt neggig den här veckan. Tror jag. Eller så är det bara onsdag och då brukar jag ju negga över väldigt mycket som sen ändrar sig när man ser det på scenen.

Under andra genomlyssningen snackas det om att Ekos låt Red är som norska margret Bergers låt i Eurovision förra året. Men långt ifrån det tryck som den låten hade.

Det här är 80-talspop och Kim Wilde och Sarah Brightman-musikal. Och var är hooken? Jag går vilse i den här låten.

Efter två minuter undrar jag om inte låten är slut snart.

Andra genomlyssningen  och Outtriggers refräng är den som fäster. Echo är snygg melodiös rock som inte skäms för sig. Jag som nästan lyssnat sönder Offsprings Smahs-platta (ja, faktiskt) tänker på dem hela vägen fram tills sångaren övergår i growlande.

Från början och i rätt ordning.

Nu får vi höra låt nummer 7. Ace Wilders Busy doin’ nothin’.

Oj, jag vet inte alls vad det här är. Det börjar som tidig 90-talspop, får ett danceparti som blippar värre än dataspel. En melodiös vers. Och så en refräng som tar plats men hetsar framåt till ännu ett dataspelsblippande parti.

Det här måste jag se på scenen. Just nu känns det som tre helt olika låtar. Spretar fullständigt åt olika håll.

Nu hamnade vi fel i spelschemat och får höra Dr Alban före Ace Wilder.

Alban kör en rap i något slags halvtempo. Det känns väldigt mycket som hans stil, men också helt och hållet som 90-tal.

Det är inte It’s my life eller Sing hallelujah. Men Jessica Folcker jobbar hårt med refrängen medan Alban upprepar Around the world around the world world.

CajsaStina Åkerströms En enkel sång är just det. Hennes ganska spröda röst sjunger en trallig liten visa på svenska som rimmar på stjärnor faller som iskristaller.

Det här bryter av från övriga startfältet, både språket och uttrycket.

Det är liksom inte gammeldags eller daterat, bara tidlöst på något sätt. Fint. Men kan också kännas tråkigt. Och väldigt bekant. Det här har CajsaStina gjort hundra gånger förut.

State of dramas All we are är upptempo-radiorock med glad All we are, all we are-upprepning i refrängen.

Det låter nästan som att All we are sjungs av en barnkör. Eller skolklass. Vissa influenser av U2:s Beautiful day möjligen.

Refrängen är ureffektiv, på gränsen till tjatig.

Shirley Clamp gör en midtempoballad om att brinna upp inombords. Det här är ingen ny Min kärlek, men betydligt mer effektiv än Med hjärtat fyllt av ljus.

Och 1.30 in i låten kommer beatet som höjer tempot i låten, lite som i Min kärlek faktiskt och man känner att den är byggd för att funka i Eurovision och det finns definitivt utrymme för danceremix.

Shirley får briljera med rösten, och hon kommer få imponera på scenen. Just nu är jag inte helt övertygad.