Irlands Ryan Dolan går igenom rutan med sitt härliga leende. Det känns äkta.

Och jag gillar ju så klart hans dansare i bara överkroppar. Sån är jag. Men de första repen såg man mer av hans kvinnliga kör också. Det hade kunnat väga upp lite av gayigheten i den här scenshowen.

Men killarnas tatueringar och mönstren på skärmarna är också historiskt irländska och keltiska.

Moldaviens Aliona Moon har fixat till frisyren igen. Nu ligger allt hår ovanpå huvudet, kammat i en våg som sveper ner över den hägra sidan av ansiktet.

Jag föredrar den här låten på Moldaviska som hon gör, snarare än den engelska versionen som det först snackades om att hon skulle göra.

Vitryska Alyona Lanskaya känns lite osäker på scenen ikväll. Leendet blir tillgjort och hon känns nervös.

Men sången låter bättre än den gjorde på första repet.

Och det är många här i pressrummet som jublar. En liten fanfavorit bland östblockets reportrar skulle jag säga.

Litauens Andrius Pojavis känns väldigt bortkommen på scenen. Som att han är i ett sammanhang som är lite för stort. Han är möjligen lite piggare nu än han såg ut på förra repet, men det hjälper inte.

Låten känns som den är två timmar lång. På tre minuter.

Montenegros sångerska Nina hissas upp ur scengolvet ur samma hiss som Petra Mede gjorde entré.

Och det är hon som höjer hela Who sees nummer tycker jag. Jag avskydde låten Igranka för några veckor sen. Nu vill jag dansa till den på Euroclub.

Att Hollands Anouk inte tittar in i kamerorna mer än några få gånger under hela låten känns tyvärr väldigt synd.

Jag gillar den här suggestiva låten, men någon ”Nobody’s wife” är det inte.

Nu fastnar inte Igor i Zlatas sändare utan lyckas ställa henne ifrån sig på det lilla podiet.

Den vita klänningen är betydligt bättre än det metalliska hon repade i tidigare i veckan.

Och det här är en väldigt effektiv låt. Men Zlatas överdrivna rörelser kan jag inte låta bli att skratta åt.

Slutet blir lite märkligt. Man skvätter iväg lite fjuttiga fyrverkerier och den slutar väldigt abrubt.

Ryska Dina Garipovas svenskpennade What if är effektiv på gränsen till överdrift.

Men när kören fattar varandras händer mår jag riktigt illa.

Danmarks Emmelie de Forest gör ett stabilt rep. Hon har låtit lite hes, men nu sitter det.

Det här känns ganska daterat. Men när guldkonfetti och guldregn sitter så blir det väldigt snyggt. Och vi hör en del jubel även här i pressrummet.

Nej, jag kan faktiskt inte lära mig att gilla Kroatiens låt Mizerja. Men Klapa S Mora är fruktansvärt duktiga sångare.

Så är de ju också en super-klapa, ihopsatt av de bästa sångarna från olika Klapa-körer. Vackert är det nog, men jag tycker det blir tråkigt. Men Snyggt. Låter jag ambivalent? Det stämmer!