Oj oj oj, det var uppspelningen det. Spännande. Nu ska jag göra tv med Markus Larsson för att höra vad han säger om veckans startfält. Kolla här på sajten om en timme typ så kommer ni också få veta vad han tycker.

Sorry alla Army of Lovers-älskare. Rockin the ride är ingen ny Crucified, Obsession eller Sexual revolution. Det kan säkert bli ett kul shownummer på scenen, men låtmässigt är det för konstigt, enformigt och ohittigt – trots att titeln upprepas nästan lika många gånger som Gosa. Men det är fantastiskt skoj att höra La Camillas prata och efter den kommer låten faktiskt igång med en 90-talssångerska som levererar refrängens melodi från att bara ha varit ett sound.

Lucia Pinera kan vara glad att Felica Olsson inte tog sig vidare. Det kan göra att folk istället väljer att rösta vidare Must be love, den här Adele-kopian som vid andra genomlyssningen fortfarande inte sträcker sig längre än till att vara aningens urtvättad och utan personlighet, men en skön r n b-låt för alla som saknar en midtempo-ballad i finalen. Det är inte dåligt och Lucia kan sjunga. Jag sjunger med nu till och med, men det är lite urtvättat.

Robin Stjernbergs You bryter av från Lucia trots att det också är en midtempoballad. Det här är Idol-rock som också vill vara lite U2-arenor, men Robin vinner på den sköna you-oo-oo-oo-joddlingen i refrängen som bryter av soundet och ger låten en härlig och helt egen personlighet.

Sylvia Vrethammars Trivialitet påminner med flera koppar te om Maja Gullstrands onanilåt Här för mig själv om ni minns den. Även här handlar texten om att må bra även om det kanske inte handlar om samma egenmys som Maja sjöng om. Men mysigt är det. Andra uppspelningen höjs den några snäpp. Det här bryter av i veckans startfält. Frågan är om Så mycket bättre gett Sylvia tillräckligt mycket ny publik för att hon ska röstas vidare.

Ralf Gyllenhammars Bed on fire kommer in med lugnt pianoklinkande. Men slår snart till som en käftsmäl. En brinnande vit flygel på det tillsammans med veckans tydligaste refräng och textraden ”everything will burn” som lär vara cue för att tända eld på både flygeln och halva scenen. Första riktiga hårdrockslåten i Melodifestivalen som inte samtidigt flirtar med schlagergenren utan bara är en ren hårdrocksballad. Snyggt.

Behrang Miris Ale ale ale-hook i refrängen är livsfarlig den här veckan. Släng in några Alla ska me, Habibi anna, och franska strofer i refrängen och tänk er Upp och hoppa-Frida Muranius glädje med en ännu tydligare refräng som kommer sjungas av Idols Loulou Lamotte och X Factors Oscar Zia. En solklar barnfavorit den här veckan.

Terese Fredenwalls Breaking the silence är fin radiopop i midtempo med jazzvibbar och Maggie Reilly-dist i rösten som kommer funka finfint att köra bil till i sommar, men den här veckan känns den fullständigt chanslös. Får se när hon repar imorgon om jag ändrar mig.

När Ulrik Munther skrev Tell the world I’m here tillsammans med Peter Boström och Thomas G:son känns det som att de satt på sig Bonos solbrillor och ställt sig mitt på scenen till en gigantisk utomhusarena och bara planerat för vad som krävs för att väcka liv i 40000 i publiken. Det här är snyggt. Så U2 det kan bli utan att stöldanklagas. Med Swedish House Mafia-vibbar i refrängen på det. Och en skön refräng där Ulrik skulle ha kunnat gå upp i falsett men inte gör det. Bra! Farligt!

Nu får vi höra alla låtar en andra gång. Jag sammanfattar den andra uppspelningen i ett blogginlägg. Häng med bara.

Ulrik Munthers Tell the world I’m here är ännu en midtempo-låt. Men här är det U2 som är den tydliga förebilden.

Det här är som gjort för stora arenor, rock med stor pondus. Frågan är om Ulrik fått tillräckligt med balls sen förra året för att lyckas leverera det här på scenen.

Gör han det så blir han väldigt farlig, inte bara den här veckan men även i finalen.

Det är U2-rock med megarefräng som kräver en rejäl botten hos sångaren för att lyckas leverera det. Upp till bevis, Ulrik!

Terese Fredenwall gör veckans fjärde midtempo-ballad. Det är inget fel alls på Breaking the silence, men det sticker inte ut någonstans. Känns istället väldigt mellanmjölk efter Behrang Miris gladpartylåt.

Jazzinslag och elektro med sång som påminner om Mike Oldfields sångerska Maggie Reilly i soundet. Men det räcker inte till att vara i närheten av Moonlight shadow.

Behrang Miris Jalla dansa sawa har refräng på franska och arabiska med inslag av rap.

Det här är Frida Muranius Upp och hoppa och The Monikers Oh my god med all glädje på en och samma gång. En solklar barnfavorit den här veckan.

Arabiska tongångar med Timbuktu och party hela dagen-stämning. Var inte förvånade och barnen struntar i allt vad Tintin heter och skickar Behrang vidare den här veckan.

Kan definitivt bli veckans stora skräll.

Ralf Gyllenhammar gör en tung Guns N Roses-ballad vid flygel. Nån i pressen sa Takida-rock i öppningen, men det här är betydligt hårdare.

Gyllenhammar lär tända eld på halva scenen med pyroteknik i sin Bed of fire. Han har en röst som skriksjunger men ändå håller tonerna länge och tydligt. Det här kan faktiskt vara årets vinnarlåt totalt.

Enligt uppgift kommer Ralf sitta vid en vit flygen som ska brinna. En solklar finalist.

Sylvia Vrethammar gör precis en sån låt som ni räknar med. Det är en liten samba med bossanova-toner. Mysigt. Men fullständigt chanslöst, tror jag.

Trivialitet handlar om en vanlig dag, hon sjunger om espresso, att dra täcket över huvudet.

Men det här är betydligt bättre än Sylvias tävlingslåt från tidigt 2000-tal. Hon har en annan nu bleknar i jämförelse.

Robin Stjernbergs You har fått till ett lite märkligt men skönt joddlande i sin It all because of you-oo-oo-oo.

Det här är en midtempolåt med rock-komp som både kan få en bra danceremix och bli till hångellåt i slutet av kvällen.

Och joddlandet gör mig glad och fnissig, men inte på ett dåligt sätt.

Ska bli intressant att se om tv-tittarna föredrar det här före Robins Idol-konkurrent Amanda Fondell som ju åkte ut förra veckan.

Det här är betydligt mer direkt.

Lucia Pinera gör en r n b-låt i midtempo som går lite i samma ton som Felicia Olssons låt för två veckor sen. Men det här känns lite mindre personligt.

Det är så nära Adele så det är svårt att säga att det är nåt annat än en Adele-kopia av Rolling in the deep.

Men Lucia har en bra röst och refrängen får ett skönt handklapp i sista refrängen. Det här är inte lika omedelbart bra som jag tyckte att Felicias låt var, hooken är otydligare, men kan ändå kanske funka på lördag.