Markus Larsson tycker som vanligt. Mest fel om ni frågar mig, men jag har ju inte så mycket koll egentligen. Här ser ni vad vi tycker i alla fall.

Pinfärska odds från Svenska Spel. De gör som jag och tror på Davif Lindgren och 80-talssaxofonen!

Direkt till final:
David Lindgren 1,30
Cookies N Beans 13,25
Jay-Jay Johanson 16,00
Mary N’diaye 4,00
Eric Gadd 13,25
YOHIO 3,45
Anna Järvinen 2,70
Michael Feiner & Caisa 2,20

Sist:
D Lindgren 190,00
C N Beans 2,85
J-J Johanss 2,60
M N’diaye 7,80
E Gadd 2,85
YOHIO 9,50
A Järvinen 14,25
Feiner&Caisa 22,00

David Lindgrens Skyline har en tydlig hook och ett skönt dancebreak som känns karbonkopierat från Dannys Amazing. Han är förhandsfavorit den här veckan och det behöver han nog inte oroa sig. De som röstade förra året kommer få det de förväntar sig. Jag gillar’t.

Cookies N Beans midtempo med hetsiga stråkar och svårmod med countryinfluenser känns stabilt och kan bli snyggt på scenen. Det är hårdare än man hört från Cookies förut, men sticker inte ut tillräckligt i startfältet när jag hört alla låtarna. Men visst sjunger jag med i andra genomlyssningen, konstigt annars eftersom låten är signerad refrängmästaren Fredrik Kempe.

Jay-Jay Johansons Paris kommer vara min Eskobar den här veckan. Jag älskade deras låt, och den hamnade jumbo. Tyvärr är risken stor att det går så för Jay-Jay också om han inte lyckats få hit fans i många tusental för att rösta på honom. Det här är falsettelektro och svårmod på franska med engelsk refräng. Svårt i Melodifestivalen. För att inte säga fullständigt omöjligt.

Nej, Mary, jag vill inte gosa gosa gosa gosa. Det här är bubbelgumsrefräng när det är som allra värst. Kommer fullständigt klistra sig fast i mitt huvud och jag är säker på att hon kommer ha ett glädjepiller till nummer som kommer charma mig av stolen, men än så länge tänker jag stå emot. Jag v ä g r a r sjunga med. Eller, där började jag visst…

Eric Gadd gör svensk upptempo-soul med en refräng som aldrig tycks ta slut. Men andra genomlyssningen sjunger jag med så gott det går i den snabba texten, det här är inte alls så tråkigt som jag tyckte först. Känns som en blivande radiohit.

Jag saknar alla de japanska influenser som jag förväntat mig av YOHIO. Heartbreak hotel är klassisk schlagerrock i midtempo. Låtskrivarna har rutin på att göra effektiva refränger, men det här är safe på ett nästan tråkigt sätt som vi har sett många gånger förr i festivalen. YOHIO kommer få jobba arslet av sig för att höja numret till den nivån som behövs för en finalplats.

Anna Järvinen riskerar att bli gnällig på scenen, men här är det vackert, enkelt, naket så som Thorsten Flincks nummer var förra rået. Det är ärligt och äkta. Klarar Anna av att få fram det när hon gör Porslin på scenen kan det här bli riktigt farligt.

Så kommer saxofonrefrängen igen och gör mig alldeles glad. Michael Finer och Caisa har lyckats få med mig på banan. Alla i pressrummet tycks inte hålla med mig, men de skrattar i alla fall de också…

Nu får vi lyssna på alla låtar en gång till. Då sammanfattar jag allt om de åtta låtarna i ett blogginlägg som kommer så fort vi lyssnat klart.

Oväntat är det Michael Finer & Caisa som levererar veckans snabbaste hook. Och det med en saxofonslinga som Michael faktiskt ska köra live på scenen på lördag.

We’re still kids är club meats 80-tal meats house och jag blir alldeles glad så jag fnittrar när jag hör det här. Frågan är om jag kommer tycka samma när jag hört den sammanlagt 14 gånger på lördag…

Anna Järvinen tar ner tempot. Hon har en ganska bräcklig, på gränsen till, men aldrig över till bräkande, röst.

Porslin har en vacker stråkslinga och Anna sjunger om fyllebråk och otrohet men aldrig låtens titel. Konstigt för mig som gillar enkla hookar, men snyggt är det.

Ska bli intressant att se vad hon gör av detta på scenen. Enkelt, bräckligt, svalt och känslosamt kan det bli.

YOHIO sa till mig nyss att han helst hade skrivit låten helt själv och att den då skulle haft mer japanska influenser. Nu är det snarare klassisk schlagerrock nånstans i midtempo.

Det här är inte det man sett YOHIO göra tidigare där han skriver den mesta musiken själv, men kanske ett sätt att hitta en svensk publik.

Jag hade sett fram emot hans låt, men den imponerar inte på mig vid en första lyssning, just för att den inte sticker ut. Tänk er lite glammig 80-talsrock med en schlagerrefräng och lite oh oh oh-ande.

Eric Gadds Vi kommer aldrig att förlora känns väldigt anonym.

Han har en snabb text som kan vara svår att göra live, refrängen flyter in i verserna. Eller så är det bara väldigt väldigt långa refränger och kortkorta verser.

Sticket går i falsett och strax därefter sjunger jag faktiskt med. Precis som man ska göra i en schlager. Men vem ska rösta på lördag?

Gosa gosa gosa gosa gosa natten lång, gosa gosa gosa gosa till vår sång.

Ja, så går Mary N’diayes låt.

Den känns lite Dunka mig-Frida med r n b-inslag och lite reggae. Får hon till ett riktigt glatt nummer, som Frida Muranius eller Swingfly så kanske, men det här känns vid första genomlyssningen riktigt trist.

Risken finns att hon istället gör en Kuddkrig och faller rakt ut.

Men herregud sluta sjung gosa nån gång!

Jay-Jay Johanson är ute på promenad i Paris i låten med samma namn. Verserna går på franska och refrängen på engelska. Det här är sval elektrofalsett med stråkar och suggestiv refräng.

Jag gillar det verkligen, men troligen fullständigt chanslöst på lördag. Vem ska rösta? För få fransmän i Sverige. Sorry Jay-Jay, en första tippning är jumboplatsen.