Estlands ballad Kuula är en dark horse. Ott Lepand måste nog ses som självskriven i finalen, och där kan han verkligen skrälla till och överraska. Stark röst. Väldigt stark röst. Med en väldigt stillastående men vacker ballad.

Ni frågar jag svarar: Jag tror att jag tycker att det här genrepet klädmässigt var det bästa jag sett här i Baku.

Sången? Riktigt snyggt. Hon såg glad och avspänd ut. Det kändes som att hon verkligen njöt av att stå på scenen och köra.

Pressrummet är ganska öde i dag, varför vet jag inte, men hon fick spridda applåder, inte jubel som Turkiet fick nyss. Hur det var inne i arenan vet jag inte eftersom jag sitter här i presscentret.

Hon gjorde så bra ifrån sig som hon bara kunde. Hon levererade. Tycker jag i alla fall.

Turkiet ligger i topp i undersökningen i presscentret när det gäller den andra semifinalen. Det här skämtnumret Love me back är ingenstans min kopp te och jag vet att det är mycket turkar här, inklusive hela delegationen som tidigare i kväll såg till att genomföra sin röstning så de gick om Loreen i topp.

Men jag tror definitivt inte att de är chanslösa. Can Bonomo kan definitivt ta sig till final. Bara för att jag föredrar annat te så betyder det ju inte att alla gör det.

Det hade så klart varit bra om jag hunnit lyssna på Georgiens I’m a joker, men jag var lite upptagen med att förse er med bilder på Loreen. Men jag tycker att den är catchy och det kan göra att den går vidare. Upptempo efter massa ballader brukar ju funka.

Jag vet inte om jag får lägga upp de här bilderna.

Men det struntar jag i just nu.

För jag vet att ni vill veta.

Tyvärr blir de inte bättre än så här.

Men nu ser ni lite grann hur det ser ut i alla fall.

Lite fransigt finns kvar i tyget. Men inte de långa fransarna över huvud taget.

Loreens öppning är snyggast under kvällen, helt solklart.

Och nu är fransarna nästan helt borta. Man har rensat bort nästan alla fransar som syntes under eftermiddagens rep.

Hon är trygg och säker på scenen, bildproduktionen håller och man ser hennes ansikte bra i mörkret.

Snön kommer rätt och ger samma yra kaos som i Eurovision Song Contest.

Vi får ju inte plåta inne i arenan. Men jag plåtade av skärmen, ska se om jag får upp några bilder.

Kroatiens Nina Badric drunknade efter Slovenien under första repet. Då tyckte jag numret kändes svalt och kallt. Kanske för häftigt och modernt jämfört med de svulstiga ballader man redan hört under kvällen. Men nu är jag absolut inte lika tveksam. Kanske gjorde Slovenien sämre ifrån sig, men Kroatien känns som en finalkandidat nu plötsligt.

Ninas Nebo har en kraftfull avslutning.

Slovenien gör en pampig ballad av låtskrivarna bakom Molitva. Eva Botos Verjamen har ungefär samma uppbyggnad och i min ipod har den gått varm, men den är inte lika stark som Molitva var även om Eva levererar den bra.

Bulgariens sångerska Sofi Marinova tar en del falska toner, men precis som Ukraina gör hon en upptempolåt, Love Unlimited. Det tror jag är räddningen för henne.

Dessutom har hon en tuff look. det kommer också hjälpa. Inte massa lättklädda dansare utan hon kör ensam på scenen.

I bakgrunden har hon däremot lånat in Caracolas snurr-pyro, men Christer Björkman tycks inte ha hällt klister i dem den här gången (obs, ironi).

Ukrainas Gataina kommer som en frisk fläkt efter alla ballader. Hon gjorde ett trist första genrep men nu har hon hittat mer energi i sin smått galna upptempodans Be my guest.

Ingen vinnarkandidat, men det behövs energi i den här semmin och nu sjunger hon riktigt bra också.

Vad blommorna gör i hennes hår har jag inte fått något svar på från Anders Glenmark.