Markus Larsson har tyckt till. Och jag också.

Precis efter uppspelningen sprang jag på Andreas Johnson på artisthotellet. Här med Markus Larsson och skivbolagsamazonen Camilla Bjering von Zweigbergk.

– Den här gången får jag skylla på mina barn, skrattar han.

Det är femte gången han tävlar och det var dottern Ella som tyckte att låten var en Melodifestivals-vinnare. Därför skickade han in den.

Fredrik Kempe vet hur man skriver en effektiv pojkbandsrefräng. I Youngbloods låt med samma namn har han valt att återanvända sin egen Manboy-refräng och det här är definitivt inte skrivet för att vinna i Globen, men väl för att ta sig dit och få tonårstjejer i hela Sverige att bli kära i de här pojkarna. Trallvänligt, lättsjunget med woohaahoo-detaljer och partier för alla fem grabbarna att få sticka ut lite på scenen.

Maria BenHajji sjunger fint, men det här är så anonymt i startfältet och med rim på blundar och stundar borde det här vara en tydlig kandidat för bottenplatsen. Den här schlagern fanns tjogvis av i tävlingen på 80- och 90-talet. De blev aldrig hits.

Mattias Andréasson överraskar mest i det här startfältet. Hans Förlåt mig är snygg modern popsoul på svenska. Men det är så textspäckat och proppfullt av ord att jag blir nervös över hur han ska lyckas sjunga allt utan att svälja sig själv på köpet. Det här blir farligt!

Love Generation behövde en andra lyssning. Nu är jag med på den här gitarrlåten bättre. Coolt upphottat 80-talssound i midtempo med en skön refräng. Flera solosångpartier för Charlie Q, Cornelia och Melanie. Fortfarande inte så mycket Lady Gaga som jag hade velat att det var för att jag har velat att de här tjejerna skulle ta revansch från förra året. Vi får se under repet i morgon om det exploderar på scenen.

Sanningen är en fin liten visa och Carolina Wallin Pérez kan ju sjunga, men frågan är vem som ska rösta på det här. Hennes spröda röst funkar väldigt bra med den här lite kalla visan, men detkrävs nåt speciellt på scenen för att hon ska överraska, tror jag.

Andreas Johnson är med för femte gången och det här är en av hans starkare låtar, men det är farligt likt Suedes Beautiful ones i sound och refrängmelodi. Om Andreas får till den där arenarock-känslan som han kan leverera live så lär det inte vara något problem. Folk brukar ju gilla låtar de känner igen, smarta lån är den här tävlingens bästa hemliga knep.

Molly Sandéns Why am I crying växer andra gången jag får höra den. Det här är en ballad som är bra ”på riktigt” som det brukar heta. Den är långt från Disney-plasten och den växer både i sig själv under tiden man hör den, men främst genom att jag får höra den en andra gång. Det här kan bli årets stora ballad. Men jag tror att den i så fall skulle kunna tjäna på att gå via andra chansen.

Björn Ranelids och Sara Lis hyllning till kärleken där författaren deklamerar sig igenom versen tills Sara Li smäller till med en bubbelgumsrefräng som jag inte hört sen Caracola sjöng på svenska. Det är lika konstigt, som det är underbart skumt och häpnadsväckande galet skrattretande. Jag smälter ju fullständigt av bubbelgumsrefrängen! Så vansinnigt läskigt effektiv.

Jag skriver ett samlat blogginlägg om alla låtar som publiceras så fort vi fått höra allt.

Björn Ranelid deklamerar till ett dance-beat. Men sen kommer refrängen till Mirakel som är en riktig bubbelgumsrefräng i stil med Caracolas Smiling in love.

Ranelid-rap om mannens säd får folk i pressrummet att brista ut i skratt.

”Kvinnan är det första könet, glöm nu inte det” utbrister Björn Ranelid och så slår bubbelgumsrefrängen till med Sara Li på sång.

Mollys ballad lär sopa banan med Maria BenHajjis. Det här är långt från hennes Så vill stjärnorna, men det gör också att det inte känns Disney-ballad alls.

Det här är mer avskalat, renare på nåt sätt med ett pianokomp som blir mer och mer intensivt vartefter låten utvecklas.

Men jag hittar ingen refräng. Det är ingen Empty Room-smocka som golvar en direkt, men det här är en bra ballad som kan växa till sig via andra chansen.

Andreas Johnson är tillbaka där han började i Melodifestivalen med Sing for me. Lovelight är effektiv Andreas Johnson-pop med små Beatles-toner och jag kan föreställa mig hur han gör arena-rock.

Men refrängen är en ripoff av en britpop-låt som jag inte kommer på titeln på. Oasis, Blur? Kan inte ens placera det.

Suedes Beautiful ones, säger nån i pressrummet. Så måste det vara.

Carolina Wallin Pérez sjunger Sanningen och det här är lite gitarrplink med svensk text, singer/songwriter med lite falsettinslag. Hon har ju gjort sig känd för Kent-covers och visst känns det lite lite lite light-Kent även över den här låten, men inte så tung basgång som man kunde ha önskat.

Det här är nog chanslöst på lördag.

Love Generations Just a little bit är mycket mer gitarr än förra låten och mindre direkt. Rockpop med gitarrer och det känns inte särskilt Red One alls. Refrängen känns som den kan växa under veckan tillsammans med ett snyggt shownummer som de brukar kunna leverera.

Inte förrän i slutet är jag med på det här och börjar gilla refrängen. Det här måste jag se shhowen för att våga såga nåt mer om. Låten övertygar inte så mycket som jag hade velat efter att fullkomligt ha älskat Love Generations låt förra året.

Mattias Andréasson från EMD låter helt annorlunda än du tänkt dig. Det här är långt ifrån boyband. Det här är Usher på svenska i verserna med otroligt mycket text som Mattias måste lyckas ta sig igenom på scenen.

Men han har ju skrivit både text och musik själv så det lär hjälpa.

Refrägnen till Förlåt mig är betydligt hårdare än den Usher-mjuka soulversen. Effektivt tycker jag. Men det fungerade inte för Andreas Lundstedt förra veckan. Frågan är om Mattias kan leverera det så publiken tar det till sig på ett bättre sätt?

Jag gillar det här. Väldigt oväntat.

Men oj, nu kom ett stick som är så texttjockt så jag undrar hur han ska kunna andas på scenen. Inte en kvarts sekunds paus i texten.