Igår såg Eric Saade lite stirrig ut på repet, det gör han i dag också. Tagen av stundens allvar, eller bara fokuserad?
Han tar några snedsteg och missar i dansen i slutet. Dessutom är sluttonen sur. Men det var igår kväll det gällde för juryn och inte förrän ikväll han behöver sätta allt för telefonröstarna.
Och i arenan är han fortfarande favorit.
Enda sättet att rädda momentet med ”anhöriga” som nu på repet bara är statister skulle vara att innehållsredaktionen fullständigt mörkat för publiken och att det hela genomförs med välkända komiker. Typ att Henrik Dorsin och Björn gustafsson dyker upp som alla artisters släktingar.
Då kan det faktiskt funka. Annars MÅSTE ni stryka det här till ikväll!
The Playtones har fortfarande tejpremsan på sin skylt på scenen. Lite konstigt att man inte skaffat ett nytt förstycke på skylten…
Nu har man plötsligt ingen eld på pianot, men i framkanten av scenen fungerar det äntligen. Kanske struntade man i elden på pianot på dagsrepet bara…
Sanna Nielsen har sitt eget smink- och hårgäng bakom scenen så hon ser till att vara piffad för publiken även under repetitioner (Det gör Linda Bengtzing till viss del också i och för sig).
Publiken i arenan är med och klappar spontant takten till Sannas låt och det triggar igång henne på scenen. Hon fyrar av leenden och sjunger för fullt i dag, trots att det är ikväll det gäller,
Swingfly går upp i spinn och falsettrappar när Christoffer Hiding sjunger refrängen. han älskar verkligena tt köra sitt nummer, men jag tänker mest på ett baltiskt vinnarbidrag i Eurovision när jag ser det.
Tyvärr på en så stark refräng. Minns ni Estlands (var det väl?) Celebration? Det var så rörigt på scenen att man inte såg så mycket alls.
Nu låter Bea Stars röst lite raspig också. Se till att vila till ikväll. Ni förtjänar att det går bra, trots det röriga numret, Swingfly.
Inte ett skämt, ingenting. men däremot intervjuer med anhöriga som får mig att vrida mig obehagligt i min stol i arenan. Usch.
Jag tror att Rickard och marie vrider sig lika mycket och skäms. Synd på så grymt duktiga programledare.
Nicke Borg levererar stabilt. I den här hårdrocksballaden gör det inget att han sjunger surt både i öppningen och i sticket. Det kommer liksom med paketet. Det här kaxigt enkla numret med hologram blir tokfarligt ikväll.
Det ligger dessutom till skillnad mot Sara Varga, bra till i programmet och man kommer minnas honom.
Linda Bengtzing öser på för fullt. Hon bryr sig inte om att det är genrep utan ger publiken precis det de vill ha. Studsmattor funkar och pyrot kommer på rätt plats.
Igår kom hon av sig i början av numret, knappt så det märktes, men ändå. Men i dag känns hon säker.
Brolles första pyro får jubel av publiken. Han kör på för fullt precis som han gjort under alla rep.
Nu har man lagt varje pyro i två steg så det först kommer eld och sen smäller till. Det är snyggt, men ajg får inte det tredje pyrot som jag hoppats på.
Men jäklar vad Brolle sjunger. Sluttonen känns längre än nånsin tidigare. Nästan så han riskerar att bryta tre minuters-regeln kanske. Fast det är det ju inget regelbrott…
The Moniker snubblar till på löpbandet, men står på benen. Han är lika sprallig som han brukar på scenen och håller inte igen över huvud taget. Men hans led-bilder ser ut att hacka lite precis i slutet av numret.
