Huskörens Jessica Marberger sjunger Pernillas text i kulissen. Eftersom hon bara har fyra dansare med sig på scenen finns det plats för tre i kören bakom scenen så även om rösten inte skulle hålla på lördag kan hon framföra låten på det här sättet, genom att mima till kören.

Ja, Marbergers röst skiljer sig inte så mycket från Pernillas så det skulle faktiskt kunna funka så här också.

Foto: Lina Boström Einarsson

Men Pernilla verkar så där nöjd. Flera gånger markerar hon bara dansstegen och rör inte ens på läpparna. Den här repetitionen är ju å andra sidan lika mycket för fotografer, produktion och dansare som för Pernilla.

Pernilla skrattar och skojar på scenen, men grimaserar också. Inte så kul att inte kunna sjunga så klart.

Förra veckan sa hon till mig angående kräksjukan som då gick i produktionen:

– Halsen är det som skulle vara värst, att inte kunna sjunga och göra mitt jobb. Det är ju igna problem att sjunga i tre minuter och sen springa ut och kräkas i kulissen, men att inte kunna sjunga, det vill jag inte vara med om.

Pernilla försökte precis säga något i micken.

Det enda som hördes var nåt raspigt som rosslade.

Inte nog med att Pernilla inte kommer sjunga på repet. Vindmaskinen kommer itne heller användas för att Pernillas röst ska räddas.

– Fläkten torkar ut stämbanden, det är dumt att torka ut dem ännu mer, säger La Engfors, eller ”källan till all schlagervisdom” som han gärna vill kalla sig själv. (Ni minns kanske när Michael Jackson krävde att bli kallad the king of pop…).

Henric von Zweigbergk varnar för att Pernilla kommer ta det lugnt på repet och inte sjunga fullt ut.

– Hennes röst är lite skrovlig så hon kommer ta det lugnt idag, säger studiomannen.

Istället kommer huskörens Jessica Marberger sjunga Pernillas rader och Wahlgren ska mima till hennes röst.

Jag har ju gillat Pain of salavation från första genomlyssningen. Numret, om man kan kalla det nummer, är ju väldigt speciellt när det händer absolut ingenting.

I andra låtar hade jag klagat på det. Här är det mest så att jag inte har nåt att blogga om. Men snyggt är det.

Och Daniel sjunger väldigt fint.

– Som ni ser har Pain of salvation lagt sig till med mängder av ny koreografi och yviga gester, säger studiomannen Henric von Zweigbergk.

Han är så klart ironisk. Övriga bandet står helt stilla medan Daniel Gildenlöw sjunger och killen som spelar orgel (nån som kan hjälpa mig med namnet, är det Fredrik hermansson?) klinkar på tangenterna.

Daniel Gildenlöw har ny outfit på sig igen. Jag gillar det här. Tanken på att en hårdrockande kille skulle kunna vara veckans Sibel…

Nu på plats i arenan. Årets gartanterat minsta.

– Åh vad söt den är, utbrast en journalist när hon kom in i Conventum i Örebro. Det är en mässhall som byggts upp med mobila läktare.

Det känns minst sagt intimt, när man jämför med Scandinavium eller Malmö Arena.

Pain of salvation repar först.

Jag var ju bara tvungen att skriva den rubriken. Orsa spelmän skämtade länge om olika varianter. ”Lammköttet flydde Kalle Moraeus” var också en variant.

Lammribsen på hotellmenyn var inte helt lättätna och ett rejält rack flög flera meter när Kalle försökte skära loss en stor bit.

Middagssällskapet kunde inte sluta skratta åt Kalles missöde. Och att lammköttet flugit rakt in bland Aftonbladets redaktion.