Salem Al Fakir spottar inte i glaset. Här har han tillsammans med hela sitt gäng beställt in rom-järn (av någon anledning).

Lägg märke till hur Salems webb-tvfotograf inte förevigar spritinsupandet utan har lagt ifrån sig kameran för att ta ett järn han också. Det märks att han inte jobbar på kvällstidning som en annan. Jag satt ju bara och väntade på att få den här bilden på dem.

Kvällens mesta hångel stod Linda Pritchard och pojkvännen för. De kunde knappt hålla fingrarna borta från varann och pussades vid bordet och i matkön och på väg till baren och i baren och… ja överallt helt enkelt. Snacka om att se nykära ut.

Känner ni igen honom? Klart ni gör om ni gillar schlager. Det är ju Oscar Görres som var med och skrev EMD:s Baby Goodbye förra året.

I år har han ingen egen låt med i festivalen, men har varit med och producerat Olas. Skulle ju lätt kunna bli lite frostigt vid frukostbordet där hemma eftersom det är en konkurrerande låt, men att döma av hånglet så bryr sig inte Linda nåt om det.

Och Linda. Håll hårt i Oscar. Jag hörde en person i produktionen som sa:

– Han räddade min dag när han kom in i arenan idag. Han är ju så fin. Och söt.

Daniel Gildenlöw i Pain of Salvation körde med solbrillor.

– Man får inte tänka på att man inte ser något bara, visst är de coola?

Jenny Silver hade så här snygg blå klänning.

Salem Al Fakir har sin egen webb-tvfotograf som följer honom var han än går, typ.

På repet idag hade han också en egen stillbildsfotograf. Känns lite konstigt, men skivbolaget betalar.

Av okänd anledning ombeds Dolph att hålla tal på välkomstfesten. Han säger saker som ”kul att vara här” och ”en ära” och ”bjuda svenska folket på en folkfest”.

Sen har jag trott att det är en myt att Doffe bryter på amerikanska. Snacket går ju om att han gjorde det redan efter ett halvår ”over there”. Men ibland kommer det så klart småmissar, precis som i Hollywoodfruar. Det är charmigt att tänka på Dolph som en manlig Hollywood-fru tycker jag.

Christine Melzer, Måns Zelmerlöw och Edward af Sillén står artigt och lyssnar så klart.

Christine och Ed låtsas som att de inte märker att de blir plåtade, men Måns ser så klart, den lille linslusen…

Visst skulle de kunna vara systrar? Camilla Bjering, schlageramazonen på Warner och hennes artist Jessica Andersson.

På välkomstfesten ahde de dessuytom matchat sina kläder perfekt med päls ovanpå blå klänning.

”Vi lovar att det är av misstag”, jo visst, det kan ni säga hur mycket ni vill…

Salem är sist att repetera, sen tar programledarna vid igen och vi i pressen körs ut. Christine och Måns har suttit längre bak i salongen och spanat in Salems rep.

Nu är det snabbt tillbaka till hotellet som gälelr för att byta om och gå på kvällens välkomstfest. Självklart ska jag blogga lite om vad som händer där, jag vet ju att ni vill veta allt som händer här uppe i snön. Men jag har lite texter att skriva också till morgondagens tidning.

Till andra genomsjungningen har Salem Al Fakir tagit av sig glasögonen. Men annars ändras inte mycket. Salem sitter bakom sin flygel och fejkspelar (alla instrument är ju förinspelade).

Låten är skön, tycker jag, men slutet så abrubt att man tror att nån sparkat till en gammal grammofon så stiftet åkt av.

Salem Al Fakir sitter vid en flygel hela låten. På repet iförd mössa, som ni ser på foto-Linas bild.

Det låter bra. Han sjunger bra, men jag undrar om inte folk kommer tycka att det är för konstigt, det här numret.

In ears-medhörningen ställer också till med problem för Frispråkarn.

 De får softa lite, jag måste få ordning på det här! fick han ur sig före sista genomsjungning.