Sarah Dawn Finer hissas upp i hissen och avstår från att använda säkerhetslinan första gången. Det skakar betänkligt om hissen på vägen upp och efter ett tag tecknar hon tydligt åt scenteknikerna om att hon vill ner. Jag tycker det ser lite läskigt ut men när hon väl är nere och har sjungit färdigt första repet skrattar hon:
– Vad roligt det var!

Just nu står ett 10-tal scentekniker och försöker iordningställa nån form av hiss framför scenkanten. Dessutom har Masen släpat fram den allra största av sina fläktar och ställer den mitt framför mig:
– Kul att du kom till slut! skrattar han.

Det blir svart, och vitt med lite rosalila detaljer för Thorleifs på scenen. Och i fjärde och sista repet får vi pyro också. Fyrverkerier i höjningen och guldfontän i bakgrunden. Snyggt.

Och led-skärmarna i bakgrunden används återigen för att presentera bandets namn. En klassiker i år…

Ljudet är inte bra på Thorleifs rep idag. Åtminstone inte inne i arenan. Thorleifs röst försvinner i musiken.

Koreografen Tine Matulessy gör sitt bästa för att få Thorleif att hitta rätt kameror. just i det här numret blir det svårare än vanligt. Thorleif har nämligen vanan att blunda när han sunger oc när han sen tittar upp har han dålig koll på var han ska fånga kameran.
– Jag är inte van att hålla reda på kameror, konstaterar han från scenen mellan repen.

En Carolapose på scenen förlåter väl det mesta?

– Tydligen ska man inte kunna texten förrän man har publik när man passerat 40, det såg vi förra veckan, tidigare idag och nu också, retas studiomannen Hence von Z.

Tolle har samma problem som Micke Rickfors och Susanne Alfvengren att minnas sin låt ordentligt.

Huskörens Lars Hägglund har tillhört Sverigeeliten i bugg och dubbelbugg. Självklart blir det han som bjuder upp husdansarna Linda Hansson och Jennie Larsson till en dubbelbugg när Thorleifs kan ta in tre personers förstärkning på scenen.

Och jag bara fnittrar och sjunger med ”Sweet kissin’ in the moonlight”.

Och självklart är saxarna med – vad vore Thorleifs utan saxofoner?

Killing me tenderly är en klassisk schlager inklusive perfekt Melodifestival-slut där båda tjejerna vänder sig bort för att i sluttakten vända sig tillbaka mot publiken igen. Men här är schlagern förklädd i popsoul så man inte direkt känner igen tongångarna från Evighet och andra klassiska schlagers.

Tjejerna börjar på varsin sida av scenen men trots att de möts i mitten hittar de liksom inte fram till varann. Det här känns som en märklig duett. Som en person intill mig utbrister:
– Får de repa en gång till? Vilken tur, då får de ju en chans till…

Maria Haukaas och Anna Sahlene gör ett soft framträdande till den här skönt porriga låten. Just nu låter det inte perfekt och tjejerna har en del kvar att göra för att få kemin att stämma.

Ani Loraks boxar från ESC förra året är tillbaka och fem tjejer dansar i silhuetter mot rött, guld och vitt ljus.
I refrängen saknas vindmaskinen. Var är du Masen? Här behövs lite blås ordentligt för att få fart på det här!

…hänger Basshunter i London idag och gör intervjuer och fotograferingar. Men hans management hade så kul när de hade hand om Frida i schlagern förra året så jag tror att operation övertalning pågår för att övertyga Jonas om att vara med i festivalen nästa år.

Då kanske det står Basshunter på taxiskyltarna också, Jonas!

Mitt i schlageryran kommer ett pressmeddelande från – Carola. Nämen? vad kan hon tänkas vilja? Jo, berätta att hon delat ut Carola-priset 2009.

Det har tydligen gått till låtskrivaren och sångerskan Viola Grafström.

Exakt vad priset går ut på förstår jag inte riktigt annat än att Viola kommer få ”coachning och rådgivning av experter inom musikbranchen”, ”bland annat Carola själv och hennes team”.

Grattis.

Susanne Alfvengrens utandning efter första genomsjungningen går inte att missa. Plötsligt kommer hon på sig själv och skrattar till inför oss i pressen.

Hon vill gärna ta in oss som sitter i publiken istället för att fokusera på kamerorna, mellan repen får hon en genomgång av koreografen Tine Matulessy som kämpar hårt med att peka ut rätt kamera vid rätt tillfälle.

Under andra genomsjungningen får Susanne en jättetupp mitt i andra refrängen, hon tar sig för halsen och skrattar till, men fortsätter sen att sjunga.

Det inte lätt att repetera inför ett 30-tal journalister som sitte roch bedömer varje steg hon tar på scenen.