Alexander Bard har skrivit Amy Diamonds nummer:
– Vi ville få Amy att bli lite mer Britney, berättade han igår och beskrev med hela kroppen hur han ville få Amy att åma sig med lite mer sexiga coola höfter.

Resultatet?
– Det gick inte, konstaterade Bard.

Nej, ett Britney-nummer är det inte på scenen. Amy är fortfarande en barnartist på scenen, men hon gör ett coolt dansnummer tillsammans med sina sex dansare. Det känns som en fest på scenen och hon är grymt proffsig i allt. Har full koll på var hon ska titta, sätter dansstegen och sjunger utan fel.

Lite som en rumänsk gymnast, som någon konstaterade på festen igår (jag låter berörd person vara anonym).

Det snackas inte alls lika mycket om Amys låt i år som det gjorde förra året, men jag dansar mycket hellre till den här än till Thank you från förra året.

Amy börjar som en glittrig isprinsessa på sin blingade trappa. Hennes egna logga som förra året fanns i jätteformat på scenen sitter nu på bältet. Mitt i numret drar hennes dansare av capen och kanske borde de istället låtit den sitta på. Klänningen under känns rätt tysk tyroler-Helga, om ni förstår mig.

Men här har man satsat på dansarnas kläder så de passar in i numret med färger och detaljer. Inte som i flera andra nummer där dansarna fått svarta kläder och försvinner i anonymitet.

Viggo brinner. Men inte så bra. Får se om det ser snyggare ut ikväll på repet.

Markoolio kommer avsluta sitt nummer med att hans kompis Viggo fattar eld på scenen. Ska bli intressant att se hur det ser ut. Än har de inte repat just det momentet. På plats finns en stuntkoordinator som håller koll.

dessutom väntar scenteknikerna i kulisserna med brandsläckare.

Kläderna då? Markoolios scenkläder är gjorda av Lars Wallin.

Jag har några riktiga schlagerfans på raden bakom mig i arenan. De skrattar så de viker sig åt markoolios nummer. Hans drift med ESC-vinnaren Dima Bilans båda eurovisionframträdanden går hem hos dem.

Efter första versen kliver Markos kompis Viggo upp ur en flygel på scenen precis som en dansare gjorde i Dimas bidrag från 2006 Never let you go.

Lite senare i numret tar han på sig hockeyrör och stapplar runt på en miniis på scenen medan körens Lars Hägglund spelar på en fiol. Hämtat ur vinnarnumret från i fjol där en världsmästare i konståkning och en stradivarius spelades på.

Men jag har svårt att se vem förutom de mest inbitna schlagerfansen som riktigt minns det här från förra året. Vem ska egentligen skratta?

Jag gör det inte. Och jag gillar ändå parodier på schlagers. Jag diggade allt i Värsta schlagern förutom att det inte kom nån höjning när de sjöng att det skulle göra det…

Sångaren i H.E.A.T har stora problem att hitta kamerorna. Koreografen Vera Prada försöker förtvivlat visa med stora armrörelser var han ska titta, men det blir ändå fel för Kenny.

det här är ett band som är vana vid livegig, men att göra tv för tre miljoner tittare är en annan sak än att gå på känsla. Här måste alla kameror sitta för att det ska se snyggt ut.

H.E.A.T bjuder på det som Nina Söderquists dansare inte tilläts göra förra veckan. Lite bar överkropp. Trummisen har dessutom typ trikåer på under kroppen.

Redan igår pratade folk (både tjejer och killar) om hur ”söt” trummisen är. Nu får de lite mer att prata om och spana på.

Kläderna i övrigt känns väl så där spännande. Skinnjackor och svart. Det som är kul med rock är ju annars at man kan spejsa kläderna grymt mycket utan att det blir fjolligt. Kolla The Poodles och liknande band. det här blir lite trist tycker jag.

Det är väldigt mycket rekvisita som ska bytas ut mellan Jennifers och H.E.A.T:s nummer. Idag gjordes bytet på tid och scenteknikerna, som ju är Sveriges typ mest rutinerade, klarade det precis. Det blir rejält svettigt för att hinna få fram alla saker till H.E.A.T med trappor och trumset och högtalare.

För att inte få problem med varumärkesexponering har SVT dessutom tejpat över högtalarnas loggor i H.E.A.T:s nummer. Nu är det Masens högtalare istället för det välkända varumärkets.

Kläderna då? Det glittrar ovanligt mycket om Jennifer för den ballad hon sjunger. Både toppen och byxorna i ett glatt tyg blänker i kamerorna.

Efter andra genomsjungningen kramar Peter Kvint om Jennifer och hennes skivbolagsrepresentant Ulrika Hammar kliver upp på scenen igen. Det blir ännu ett snack med koreografen och ljudtekniken.

Jennifer ser fortfarande osäker ut och repet känns lite svajigt.

Hence von Z är mindre nöjd med att repet dragit ut på tiden och försöker skynda på:
– Nu tar vi gärna det sista repet med en gång, säger han från scenen.