Förhandsfavoriten Ani Lorak från Ukraina med sin manager Philip Kirkorov som själv har ett eurovision-förflutet. Som artist i mitten av 90-talet och de senaste åren har han varit manager och låt skrivare åt Dima Bilan (2006), och vitryssen Koldun (2007).

Foto: Lina Boström

De tog en sväng till efterfesten och dansade lite, men försvann snart tillbaka till sitt hotell. Samma som svenskgänget höll till på.

Vi åker samma flyg som Charlotte hem och kom till flygplatsen samtidigt som svenskdelegationens buss.

Inne på flygplatsen närmar vi oss Charlotte och frågar henne om den tidigare utlovade presskonferensen i Stockholm.
– Det blir ingen presskonferens, men det känns ju som att alla kommer vänta där så jag kommer så klart svara på frågor, Men ingen presskonferens, det finns ju inte så mycker mer att säga.
– Så ingen uppställd presskonferens och grejer, frågar jag och min kollega.
-Nej, det känns ju som att man fått nog av det där.

Minuter senare står Charlotte Perrelli med en son i vardera famn och köar för att kunna beställa in frukost i flygplatsbaren. Hon blir stående i flera minuter.

Inte för en sekund verkar hon vilja sätta ner sönerna. De har varit hennes största stöd och största sorg under resan:
– Jag har aldrig varit från dem så här länge, har hon berättat före det att sönerna kom till sin mamma i Belgrad.

Kvar är vi fans som vill dansa till mer låtar. Vi är lite smått sura över att No women no cry av outgrundlig anledning spelades under den sista timmen. Men självklar sista låt är i alla fall Dima Bilans Believe. Och den här bilden säger väl allt om status på festen?

Så fort jag kan kommer fler härliga bilder från efterfesten. Carl Bildt, bland annat, som kände sig aningen felplacerad på Euroclub, av bilderna att döma. Så fort Lina Dubbelnamn hunnit mejla dem till mig kommer fler härliga bilder på alla artister som festade och firade Dimas seger i natt.

Strax innan stängning springer jag på Sven Stojanovic. Jag blir så lycklig att jag beställer in järn till oss alla för att skåla för en av världens bästa bildproducenter (Champagnen var slut). Han verkar nästan blyg. Jag berättar att jag kallat honom geni i bloggen tidigare. Då rodnar han. Jo, jag lovar, jag såg det nog i mörkret.

På efterfesten sprang jag på Laka från Bosnien. Ungefär här dog också min kamera.

Min konspiratoriska sida är säker, det var hans fulmin gjorde det.

I alla fall sa telefonen hej då, så nu väntar jag till imorgon på riktigt snygga bilder från vår fantastiska fotograf Lina Dubbelnamn som fångat alla härliga festande ESC-artister på bild när de festade.

Plötsligt får jag en ilsk knackning på axeln.

En Fredrik kommer fram och anklagar mig för att hata Carola. Sen spelar han och hans vän Niklas upp en intervju som jag gjort med Sveriges enda superstjärna.

De både agerar ut den OCH spelar upp den på sina mobiler. Niklas har alltså en intervju som jag gjort med Carola inlagd på sin mobil. Coolt tycke jag. Nördigt, men coolt.

Fredrik Johansson och Niklas Larsson

Den är från årets jokerpresskonferens där Carola ville sjunga en liten bit av sin låt. Jag frågar:
– Men Carola, du som varit med så många gånger måste väl ändå ha koll på reglerna.
Carola svarar ungefär:
– Det är så många regler så dom håller jag inte koll på, det kan ju du hårdhaja.

Just den här intervjun har Fredrik och Niklas inte bara memorerat utan också spelat in på sina mobiler. Helt fantastiskt. När jag var 12 hade jag hela väggar tapetserat med Carola-bilder.

Efter ESC 2006 plockade jag ner MQ:s Carola-reklam i storbildsformat (en ggr två meter)  från min vägg och gav till ett fan som behövde den bättre.

Piraternas låt dissades av den svenska juryn. Då skeppades den vidare till Lettland istället.

Sent inatt blev det lång tågdans när piratlåten spelades på efterfesten.

J-Ho satt och klippte tv-inslag medan jag fick agera runner. Sprang och hämtade kvarlämnade väskor och stativ på presscentret och grejade vattenflaskor etc.

Samtidigt spelades mängder av svenska låtar av dj:n på efterfesten. Varje gång hördes skrik och jubel. det var Linda Bengtzings jag ljuger så bra – Sanna Nielsens Vågar du, Vågar jag – Carolas Evighet – BWO:s Lay your love on me för att nämna några. Varje gång blev det rusning till dansgolvet.

Jag vet inget annat land som funkar likadant på Euroclub. Fansen älskar svensk schlager oavsett om det handlar om vinnare eller tvåor, treor eller ännu sämre. Plötsligt röjer fansen loss till låtar som inte ens kom vidare till final i Melodifestivalen för några år sen. Svensk schlager rockar hårdast helt enkelt.

Och självklart kommer ESC-fansen röja riktigt hårt till Charlottes Hero i år och kommande år också. Det Europa inte fattade förstår fansen.

Christer Björkman var på Euroclub och delade ut priser till alla som röstat bland press, fans och upphovsmän. Det är priser som instiftats av honom och Richard Herrey och delas ut till ära av ESC:s skapare, som jag inte kan stava namnet på. Typ Marcel Becencon, eller liknande.

Pressen röstade fram sin favorit, Portugals Vania med Senhora del mar. Fansens pris gick till Armeniens Sirusho med Qele, Qele. Upphovsmännens pris gick till Rumänien.

Mot slutet av presskonferensen efter ESC-sändningen var det dags för en sista fråga tills egraren dima Bilan. Moderatorn frågade:
– Föredrar du en fråga från en tjej eller kille?
– Åh, jag vet inte?
– Tjej eller kille?
– Tjej eller kille, det spelar ingen roll, jag gillar båda.

Tolka det som ni vill helt enkelt. Det här är återberättat från en kollega som var på plats under Bilans presskonferens och det lät väldigt sött tycker jag. Varför välja om man inte vill?