Ainbusk med Josefine Nilssons hesa stämma i centrum bjuder på en kraftfull schlagerballad signerad Pling, Bobby Ljunggren och Henke Wikström.

Det här känns väldigt svenskt och Ainbusk har sköna röster som passar till Jag saknar dig ibland. Bobby bjuder så klart på en höjning precis där det passar för att ge låten ett kraftfullt avslut.

Smiling in love är så mycket tuggummi och bubbelgum att jag inte vet var jag ska ta vägen. Det här snurrar på Rix och Mix året runt, men är ofta så anonymt att man nte vet vilken grupp som sjunger den.

Här är det i alla fall Caracola som ska stå på scenen.

Hooken är en Oo ah ooh pada doopah som är lätt att tralla med i, tuggummi-lätt. Med ett akustiskt handklappsparti som kommer vara farlig tillsammans med publik.

Patrik Isaksson gör det han är så bra på. En poplåt i mellantempo med en refräng som man blir glad av. Det här är popschlager som allra bäst. På scenen ommer han kompas av Bandet och det känns helt rätt. den här ska han inte göra själv bakom ett piano.

under mitt tunna skinn är en rejäl Patrik Isaksson-hit som kommer spelas totaltrasig på radio så snart de bara får börja.

Höjningen i slutet är så mycket klassisk schlager att recensenter (jag nämner inga namn) skrattar till i pressrummet – jag gör det av lycka – vad som gäller för övriga kan bara de svara på själva.

Thérèse Andersson gör en blandning av opera och pop lite som Vincero, Fredrik Kempes radiohit för några år sen.
Här är det Pontus Hagberg, Evan, som skrivit. Det har blivit en opera-marsch i poptempo där varje stavelse av texten bokstaveras taktslag för taktslag, som gjord för att gå i takt till.

Upp och hoppa ligg inte och dra dig, sjunger Frida på bred skånska. Självklart har hon fått in ordet dunka på några ställen i låten för att man ska fatta att det är hon som gjort Dunka mig gul och blå.

Här har hon hjälp av rapparen Headline – kanske för att det ska bli mer stök på scenen, det får vi se imorgon.

Det är en gladpop-Peps Persson-skånskrap som blir aningen tjatig på slutet.

Mickey Huski sjunger Izdajice som är en suggestiv balkan-ballad. Språket är bosniska och visst är det effektfullt, men kommer nog kännas märkligt i Melodifestivalen.

Men så kommer ett engelskt parti ”I’ll never fall in love again” och det blir lättare att se låten framför sig.

Men det är inte lika kraftfullt som Molitva som tog hem ESC-segern förra året.

Bard tillsammans med Bobby Ljunggren och Henke Wikström har gjord BWO:s Lay your love on me.

En enkel vers och jag hoppas mycekt på refrängen som inte riktigt tar tag så hårt som jag hoppats. Det händer inte så mycket i låten första gången man hör den. Käns lite typisk BWO med ett Army of lovers-stön-parti i mitten.

Snabb disco som kommer kräva en rejäl show på scenen för att ta tag ordentligt.

Men Bobby och Henke ser till att höjningen kommer på slutet och refrängen kommer man få på hjärnan till slut efter alla upprepningar.

Helena Brodén, svt:s pressansvariga, installerar musikanläggningen som ska ge oss journalister de första intrycken av låtarna.

Tio minuter innan uppspelningen av låtarna dyker Sarah Dawn Finer upp på hotellet. Hon vill helst inte fastna på bild med mig, men jag övertalar henne.

– Kan du inte ta en bild när jag inte suttit hundra timmar i en buss? Senare ikväll till exempel när jag hunnit fixa till mig?

Lugn Sarah, jag kommer säkert ta en bild av dig då också.

Den här veckan är det ett år sen hon tog sig till final med I remember love.

Britta Bergström och Johan Röhr – körveteraner som gästspelar i Linköping.