Oj, Klara Hammarström går full drake. Hennes outfit är en guld- och rödfärgad uppdaterring på krigarprinsessan i silver från förra året. Svårt att tänka nåt annat än Deanarys från Game of thrones.

Även det här är en scenshow som i grunden är mörk. På LED-skärmen får vi se ett stiliserat träd som blixtrar med färger. Får mig att tänka ännu mer på game of thrones.

Angelino Markenhorn börjar i närbild sittande på en barstol mitt på scenen. Tv-bilderna tonar in och ut och scenen har fyllts med ljus tungrök.

När vi får se en vidare bild reser han sig upp inuti ett rum på scenen, som formats av ljuspelare.

Det här är inte en lättsjungen låt och Angelino gör det väldigt bra. Han hittar kamerorna och känns säker på scenen.

Rösten är väldigt avklädd, så varje misstag kommer höras. Han har Lars Säfsund på dub bakom scenen, men det här är så avskalat så det känns svårt att täcka eventuella felsteg. Och nu hör jag inte ett ändå.

Jag är väldigt imponerad av Angelinos sång. Funkar hans nerver så kan det här bli farligt på lördag.

Angelino blir den sjätte mörka scenshowen på raken. Det är inte fest i SVT:s Mello-sändning på lördag, direkt. Känns som att nån inte tänkt alls, faktiskt. Karin Gunnarsson som är tävlingsproducent kanske skulle ha tänkt igenom det här en liten liten vända till.

Och det team som är snabba på att ändra färger och LED-innehåll för att ljusa upp sina scenshower kommer ha chans att stå ut på lördag och kanske locka några av de tittare som bara vill ha lite mer glädje.

I Medinas kläder och även dansarnas, finns flera orangefärgade inslag.

Sami har en armbindel som ser orange ut, och Ali har en uniformsliknande jacka med orangefärgade remsor.

Den färgen brukar i Ukraina användas som symbol för frihetsrörelsen, och självständighetskampen 2004 och 2005 genomfördes exempelvis det som brukar kallas den orangea revolutionen med protester mot ett presidentval som underkändes av bland anant EU och USA.

Möjligen är jag färgad av allt som händer i världen idag. Och kanske är det faktiskt röda band de har på scenen. Men jag måste fråga dem om det här sen.

Jag reagerade först på den uniformsliknande känslan på scenen och att det kan ge ett visst obehag, men med den orangea färgen så skulle det också kunna tolkas helt annorlunda.

Medina börjar ute på satellitscenen, medan fyra av dansarna är ute i publiken.

Först i andra versen är Ali Jammali och sami Reki uppe på huvudscenen tillsammans med Melodifestivalens fyra husdansare Lisa Arnold, Lamin Holmén, Kenny Lantz och Kim Pastorsom i det här numret fått förstärkning av Amanda Arin och Daniel Koivunen.

På huvudscenen finns också sex stycken brinnande tunnor som kastar ur sig eldslågor i takt med musiken.

Och i de partier av melodin som känns som en rysk marschsång (inga andra referenser eller liknelser) kliver också Sami och Ali med höga knän. Och så också dansarna.

Det här är ännu ett väldigt mörkt nummer på scenen den här veckan,det fjärde på raken. och jag tror att de skulle vinna på att ljusa upp det här en hel del. Det behövs mer färger på scenen.

Jag vet inte hur SVT har tänkt med fyra scneshower som går i svart på raken, men vill Medina sticka ut skulle jag kasta de mörka LED:arna och bränna i med en rejäl färgexplosion.

Tenoris sista 20 sekunder känns nästan som en parodi på hur en Eurovision-låt ska se ut, låta och kännas på Eurovision.

Bilden klipper mellan Kalle Leander och Alexander Grove, som sjunger varannan mening, ser på varandra, ler in kameran och så slutar de i gemensam ton, som de tar i från tårna och aldrig liksom låter ta slut, tillsammans med slag i beatet som hetsar vidare, uppåt, uppåt, uppåt i nån form av extas.

Jag bara gapar, vet inte om jag ska gapskratta, eller kapitulera och älska. Jag kollar på de sista 20 sekudnerna gång på gång. Jag. Kan. Inte. Sluta. Titta. På. Tenoris. Avslut.

Tenoris blingade gympaskor fick ni se igår redan, men här är de på scenen nu också.

Svart är ju lite av min hatfärg på Mello-scenen, men om man blingar det så blir det bättre.

Tenori börjar med ryggarna mot varandra och med en halv måne i närbild på på skärmen bakom dem.

Det blixtrar och dundrar på LED-skärmen och så kliver de synkroniserat fem steg framåt på scenen som upptakt till refrängen och då får vi en strålande stjärna på LED-skärmen.

Den bländande stjärnan är centre piece på scenen fram till tonartshöjningen inför näst sista refrängen när vi får ett rejält eldregn på scenen, vattenfall tror jag att de brukar kalla det.

Det är ju knappast som att de här killarna inte kan sjunga och de har en enorm pondus på scenen. Samtidigt finns det en tydlig glimt i ögat i blickarna in i kameran, speciellt från Alexander Grove.

Malin Christin känns härligt kaxig genom den här låten.

Det är inte en snyftig breakup-sorglig låt. Det är en slå sig fri-låt och Malin är fylld av full-i-fan när hon sjunger.

Jag var kanske inte den här låtens största fan vid uppspelningen igår. Men jag gillar verkligen Malins kaxiga attityd på scenen. Hon sjunger låten med allvar, men också ibland med ett snett leende och i vissa delar med ett segervisst uttryck i ansiktet. Precis som man ibland vill känna när man går ur ett förhållande, som vinnaren.

Malin Christin sitter vid ett vitt piano på satellitscenen mitt ute i publiken.

Pianots baksida blir också en filmduk som spelar upp bilder av händer som aldrig riktigt tar tag i varandra.

Det är mycket närbilder på Malin i den här göraslutballaden med den kaxiga texten om att ”det är inte synd om mig, det är synd om dig”.

Två minuter in i låten ställer sig Malin upp, samtidigt som låten växer från det enkla pianot till mer kraftfull produktion.