Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter.

Anna Bergendahls Higher power är en snygg uppföljare till Ashes to ashes och Kingdom come som möjligen går mer åt schlagerhållet. Den är uppbyggd för coola effekter på scenen, där refrängen bryter av mot versen. Och Anna sjunger ju alltid bra. Frågan är om tittarna kommer tycka att det sticker ut tillräckligt mycket jämfört med de senaste låtarna.

Lillasyster går mer åt pophållet än förra årets Pretender som var en snygg rockballad. Till our days are over är mer arenapop, och kanske lite Takida, om det inte vore för Martin Westerstrands raspiga rockröst. Man har lagt in en del rockvrål också, kanske för att visa att det faktiskt är rock och inget annat. En tydlig refräng, men den här veckan är startfältet tufft.

Malin Christin gör innerlig göra slut-ballad åt Molly Sandén-hållet, med pianokomp som i sista refrängen får tyngre bas för att lägga till lite power som kan ge ös på scenen.

Tenori gör den typen av operamusikal som sällan hörs någon annanstans än i Melodifestivalen. Men där har den å andra sidan sin självklara plats i tv-publikens hjärta. Och det här är två killar som verkligen kan sjunga och visar det från första ton till sista avslutande crescendo, som aldrig tar slut. Om de är avslappnade, har kul på scenen och inte tar sig själva på för stort allvar kan det här absolut funka.

Medina gör nåt så märkligt som rysk-balkan-etno-pop på svenska med kazoo-truddelutt (eller är det en vuvuzela?). Det sticker ut. Och är både roligt och effektivt, utan att bli töntigt, konstruerat eller hittepå.

Angelino kan överraska den här veckan. Han har funnits med i förhandssnacket sen före jul trots att han i praktiken är okänd. Det här är en modern popballad i Duncan Laurence-land där resultatet helt kommer hänga på scenleverans och att folk tror på vad Angelino sjunger. Möjligen kan han falla på att det redan är mycket ballader och midtempolåtar i finalstartfältet, om folk börjar analysera för mycket.

Klara Hammarströms Run to the hills har tydliga EDM-drop insprängda i en hetsig melodi med flera svårsjungna partier där det verkligen kommer bli upp till bevis på scenen för henne. Jag blir andfådd bara av att lyssna på låten. Den här är skriven för att vinna Melodifestivalen, men då behöver Klara också leverera bättre än hon nånsin gjort tidigare på scenen.

Så där, då har vi hört alla låtar två gånger.

Klara Hammarströms Run to the hills har inget med Iron Maiden-hitten att göra.

Men Klara gör det inte lätt för sig, det är väldigt mycket låttext i ett högt tempo i en rätt svårsjungen låt.

Det här är hetsig och andfådd pop med tydliga EDM-influencer gjort för att fylla ett dansgolv och skriven för att vinna Melodifestivalen.

Klarar Klara av att sjunga den här på scenen är det en verklig utmanare. Men då måste hon sätta tonerna. Tv-publiken brukar inte vara lika förlåtande mot en kvinnlig artist som en manlig när det gäller sången.

Angelino tävlar med låten The end. Redan i första ooh:et tänker jag på Duncan Laurences vinnarlåt i Eurovision.

Det här är snygg avskalad europop som kommer hänga mycket på hur Angelino levererar på scenen och går igenom rutan.

Låttiteln förekommer två gånger i låttexten, precis i början av första versen och så igen i en brygga inför sista refrängen.

Om Angelino kan leverera det här på scenen så blir det farligt.

Medina återförenas för att göra låten In i dimman. Det här är etnopop med både balkan- och slaviska influenser och lite ryska tongångar.

Med rim på ”La bella noche” med ”När vi når botten”, och en slinga som bara får mig att tänka på kazoo. Har de verkligen lagt in en kazoo-truddelutt?

Refrängen är effektiv och gjord för att fastna.

Tenori gör La Stella och det är precis och exakt det du förväntar dig om du vill ha operapop md musikalkänsla.

Det märks att Alexander och Kalle är klassiskt skolade i sångteknik, nästan så att det vid första uppspelningen blir lätt parodiskt.

Det här är trallig schlager som aldrig kommer hyllas av några kritiker, men som publiken brukar gilla, för att inte säga älska, i Melodfestivalen.

Musikalopera med effektiv refräng. Så länge Alexander och Kalle tar det här på skoj och inte sig själva på för stort allvar så kan det här verkligen bli succé på lördag skulle jag säga.

Det är pampigt och Vincero och La Voix och Grande Amore och De tre tenorerna och jäklar vad de tar i på slutet. Härligt!

Malin Christins Synd om dig börjar med pianoplink och och hennes spröda röst, med en ganska tydlig twang. Hon sjunger om att:

”Det är inte synd om mig, nej för det är synd om dig
Det är inte synd om mig, nej för det är synd om dig”

Det här är en hjärtekrossballad som i andra refrängen förses med tyngre basgång för att ge lite kraft i låten.

Lillasysters Till our days are over är midtemporock med Martin Westerstrands tydligt raspiga röst, som i refrängen övergår till arenapop, med inslag av rockvrål.

Jag hade trott att Lillasyster skulle gå åt det lite hårdare hållet för att tydligare ta sin plats i rockgenren, men det här är väldigt mycket pojkband-U2-Metallica i arenaformatet. Med en annan prod hade David Lindgren också ha kunnat göra den här i Melodifestivalen.

Anna Bergendahl öppnar sista deltävlingen med Higher power. Det här rör sig i samma område som både Ashes to ashes och Kingdom come. Lite schalgerstompig öppning och kanske är det lite mer countryschlager än countrypop över den här, hennes tredje låt i samma snarlika genre.

Det är samma dramatiska känsla som ni som gillade henne 2019 och 202o kommer känna igen.

Pampigt och storslaget, men vid en första lyssning är det kanske den svagare av de tre låtarna.

Effektiv hook dock.

Nu samlas vi digitalt igen för uppspelning av veckans låtar. 10 kör det igång.

Äntligen onsdag!

Idag får vi höra de sista sju låtarna så efter idag kommer jag ha hört årets vinnare. Spännande tycker jag. Och det innebär ju inte att årets vinnare tävlar den här veckan, men den komer ju finnas bland alla 28 bidragen.

Uppspelningen är klockan 10 så då kommer jag blogga så mycket jag bara kan om hur det låter. Sen gör jag och Markus tv också så klart.