Jag har hunnit snacka med de flesta av artisterna över videosamtal idag efter deras rep.

Här har vi Tribe Friday, från vänster är det basisten Robin Hanberger Pérez, sångaren Noah Deutschmann och artisten Isak Gunnarsson.

Det var väldigt charmiga att prata med. När jag bad dem beskriva vilka de är svarade Noah:

– Vi är typ tre stycken småstads-emo-loosers som gör vad vi kallar bubbelgum-emo. Vi är ett garageband i grunden, vi repar hemma och har en studio hemma i huset där vi bor.

Jag tyckte att det var en väldigt gullig beskrivning.

Oj, vänta. Det här uppfattade jag inte första gången jag såg låten. Precis i slutet av klippet, när han sjungit färdigt sin låt, men de sista tonerna av låten fortfarande klingar ut, utbrister Bagge:

– Nu börjar rösten paja.

Man hinner också se hur han grimaserar och skakar på huvudet innan klippet tar slut.

När jag tittar om på repklippet ser jag också vid något annat tillfälle hur han grimaserar, det som jag skrev om att det märks att han får ta i och anstränga sig för att kunna sjunga den här svårsjungna låten.

På visst ställen kanske man kan höra ett litet skrovel i rösten om man lyssnar väldigt noga och vid ett tillfälle ser det också ut som att Anders slutar sjunga och tar sig snabbt för bröstet och istället låter kören (Lars Säfsund, också känd som Anton Ewald och Tone Sekelius sångröst i kulissen, är den som är kör i kuliss även här) ta resten av tonerna där han egentligen skulle ha sjungit.

Meningen är att jag ska prata med Anders lite snabbt över video om ett litet tag, då får jag höra med honom hur han känner i rösten.

Anders Bagge själv står vid mikrofonen och sjunger.

Det här är svårsjunget som tusan, och det ser ut i Anders ansikte som att han får kämpa för att sätta allt, men jag tycker också att han gör det.

Han bjuder inte på stort artisteri på scenen, men utstrålar trygghet när han sjunger. Den där värmen som man känt i Idol under alla år går också genom rutan här.

Det här blir svårslaget på lördag.

Ska vi prata om det animerade rådjuret?

Jo då, det traskar runt där i skogsgläntan bakom Anders och mumsar på nedfallna äpplen från äppelträdet Bagge sjunger om. Tror jag i alla fall.

Jag är inte helt överens med det här rådjuret. Sitter liksom bara och väntar på att Stampe ska studsa in och göra Bambi sällskap i nån form av Disney-film.

Eller att lejon och tigrar, vargar och fåglar, giraffer, älgar och björnar ska komma in och förenas med människor i Jehovas vittnens tecknade bilder från Vakttornet över paradiset där vi alla är vänner och gosar med varandra.

Anders Bagge har ett skogsbryn i skymning bakom sig på LED-skärmarna när han börjar.

Scenshowen utspelar sig på LED:en som både är ett skogsbryn med ett animerat rådjur, med ett snurrande jordklot som svävar över ett stort träd.

Och det är flygbilder över gröna skogslandskap, stormande hav, sjöar, bergsklippor och snöfyllda vidder och berg.

Dramatiskt ska det vara.

Och det har sjungits hundra schlagerlåtar om det man får se på hans skärmar. Vi har Family Fours Vita vidder på skärmarna, och Timoteijs Stormande hav.

Jag är glad att de referenserna stannar på skärmen (och kanske framför allt i mitt huvud) och inte återges i texten också.

Ni får ursäkta, men det var väldigt länge sen jag blev så här schlagerglad på ett rep.

Möjligen var det med Alcazar och Blame it on the disco 2014. Sen dess har jag varit glad och gillat låtar och scenshower och jublat och haft roligt.

Men jag blev så genuint glad över att se hur Linda Bengtzing liksom bara fick vara Linda Bengtzing och att det funkar. Trots att jag inte var övertygad över låten när jag först hörde den.

Sen får vi se vad det innebär för resultatet på lördag. Men som det känns nu borde hon vara med i topp fyra definitivt. Det har hon inte varit de senaste tre gångerna hon tävlat.

Linda stannar ute bland publiken genom andra refrängen, tills hon avslutar på huvudscenen där vi får fyrverkerier.

Tyvärr bara på LED-skärmen, men man kan ju hoppas och drömma om att de bränner i med ett enormt Lordi-pyro också.

Linda Bengtzing kan bli hur övertänd som helst på lördag, det här numret är byggt för att hon SKA bli det.

Linda Bengtzing börjar sin scenshow liggande på scenen på sin gigantiska orangefärgade klänning. Och hon ser liksom ut att ligga utspridd på en cd-skiva (vet nån av kidsen vad det är för nåt fortfarande?)

Till refrängen hinner hon ställa sig upp och fyra dansare i rosa flyger upp på scenen, den mindre satellitscenen ute i publiken.

Det är husdansarna Kim Pastor och Lisa Arnold tillsammans med Nathalie Akselsen och Sanna Jansson.

I andra versen kliver Linda Bengtzing också ner från scenen och går runt och sjunger i publiken.

Jag var lite tveksam över låten under uppspelningen, men nu har jag tvärvänt.

Det här är det mest Linda Bengtzing-aktiga Linda Bengtzing har gjort sen hon var en turbokyckling och tog sig direkt till final 2011 med E de fel på mig och förpassade Love Generation till Andra chansen. När Linda Bengtzing alltså fortfarande var Linda Bengtzing och inte gav sig ut på upptäcksfärd bland rockpop, sadomasochism och något som SVT fått för sig var modern schlagerpop.

Med den här klänningen i orange så innebär det väl att jag och Markus Larsson får slåss om huruvida vi ska kalla henne turboapelsin eller inte.

Jag måste bara skriva det som mitt första jublande intryck som den schlagerfjolla jag är.

Jag har också bara sett 30 sekunder av hennes rep. Ska kolla från början igen och komma med en längre rapport.

I andra refrängen kommer Faiths kör in på scenen, det är Stran Cetin, Greg Curtis, Simon Lingmerth och Dea Norberg som flankerar henne tillsammans med husdansarna Kim Pastor och Lamin Holmén.

Faith Kakembo sjunger väldigt bra och det här känns pampigt. Låten är fortfarande lite för tråkig i mina öron, men framträdandet höjer detta.

För Mello-fantasterna är nog närmaste referneser Nanos Hold on och Tusses Voices. Jag tycker att det blir väldigt snyggt och kraftfullt med just kören.