Faith Kakembo börjar i vad som känns som ett trångt stenrum. Det är LED-skärmen som förvandlar scenbilden till att hon står i ett kalt utrymme med ett vitt ljus längst bort.
Faith själv har bytt stil sedan vi senast såg henne i Melodifestivalen. Håret är kortklippt och hon har en elegant rosa glitterklänning med hög slits och en bar axel som skriker gala.
Tribe Fridays sångare Noah Deutschmann kör skotskrutig kjol och nätstrumpbyxor.
Att han dessutom lätt påminner om hur Broder Daniels frontman Henrik Berggren såg ut när Sveriges mesta indieband var som allra mest indie på 90-talet så går det ju inte att tänka annat än 90-tal om Tribe Fridays framträdande.
Men låten är mycket mer Brainpool och Wannadies än Broder Daniel, för er som gillar 90-talspop- och -rock. Och så här såg alltså Henrik Berggren ut när det begav sig, närmare bestämt 1998.
Tribe Friday kör på 90-tal även i sitt framträdande, inte bara i låten, med rosa färger och inklippta bildrutor i tv-bilden.
På scenen är det banduppställning där trion Robin Hanberger Pérez, Noah Deutschmann och Isak Gunnarsson kallat in Zach Liljeberg som lufttrummis.
Scenen har också fyllts med rosamålade högtalare och tv-skärmar som visar svartvita filmer på bandmedlemmarna. Och ett snurrande svartvitt psykadeliskt mönster.
Husdansarna åker skateboard, går förbi med paraply, eller lyssnande på
Det kanske ser lite absurt ut på bild så här, och jag är inte helt säker på att det blir så tydligt på scenen heller. Även Dea Norberg vandrar in och ut medan hon körar, som en person på gatan som går förbi.
Lisa sjunger felfritt och hela numret känns mysigt. Det funkade förra gången Lisa Miskovsky var med och kan nog funka även den här gången. Det är väldigt behagligt att lyssna på hennes röst.
Lisa Miskovsky har silvrig glittertopp och en röd gitarr med sig. Hon gör sin låt vid mickstativet medan ett tunnelbanetåg åker förbi på en station i New Yorks tunnelbana på skärmarna bakom henne.
Det ger en rätt härlig känsla av gatumusikanter. Lisa har med sig Martin Tronsson på bas, Rebecka Meiselbach på trummor, Dea Norberg på kör, som för en gångs skull är på scenen.
Även husdansarna dyker upp, som människor som går förbi på gatan.
Lancelot står vid mickstativet genom hela låten.
Med sig på scenen har han ett band, Håkan Calmroth på bas, Hans Sjölander på piano, Mås Nils Håkan Persson på trummor och låtskrivarpartern Niklas Carson Mattsson på gitarr. Carson Mattsson har också bland annat varit med och skrivit Viktor Leksells Svag och i Melodifestivalen exempelvis Jessica Anderssons Party voice och Klara Hammaströms Beat of broken hearts.
Lancelot är också omgiven av ljuspelare och det är tydligt att det är han som står i centrum hela vägen.
Lancelot både låter och ser bra ut i det första klipp vi i pressen får se.
Han har gitarr med sig på scenen och står vid ett mikrofonstativ och sjunger sin ”Lyckligt slut”.
Redan i det här klippet vi får se känns det som att han har koll på sina kameror och överygar i rutan.
han lyckas kombinera en bekymrad uppsyn, med rynkad panna och få in flera leenden och varma blickar in i kameran.
Och vad är väl lite synkroniserad dans utan lite hårkaos. Jag hoppas att Lisa Arnold och Kim Pastor behåller håret utsläppt på lördag så vi får lite såna här slängeffekter. Det funkar på mig.
Cazzi Opeia har massor av tatueringar på armarna, händerna och högt upp på halsen. Det skulle kanske kunna skrämma en och annan förälder, men klädvalet gör att Cazzi Opeia ändå känns otroligt barnvänlig på scenen.
Det är gigantfluffiga regnbågsfärgade axlar över en lika pastellregnbågsfärgad topp och glittrande byxor.
Smart drag! Och passar väldigt bra till låten.
Och det passar väldigt bra för mig! Jag blir ju lite extra lycklig över artister som satsar på scenkläder som inte är till för att kunna funka lika bra på random after work runt Stureplan, eller häng med polarna.
Det är märkligt att den enorma LED-skärmen som SVT skryter om på scenen inte har bättre upplösning än att den blir pixlig i närbilder. Det blir väldigt tydligt bakom Cazzi Opeia när hon ska få nån form av stjärnfall ner över sig och det i närbilderna blir känslan av väldigt enkel grafik från Nintendo 8-bitar.