Jag har hunnit ta ett snack med Browsing Collection efter deras rep också. Fyra så coola tjejer. Det blev ett snack över Facetime och här har vi, från vänster: Carolina, Nora, Moa och Mimi.

Men jag är lite rädd för dem nu för precis i det här ögonblicket i videon säger Mimi:
– Får vi piska dig i rundpingis? Det finns pingisbord i lobbyn!
Nora fyller i:
– Om du vågar!
Mimi igen:
– Ingen minns en fegis!

Så nu kommer jag alltså att förnedra mig själv genom att åka rakt ut i rundpingis. Jag börjar bli för gammal för sånt här. Kan jag skylla på typ diskbråck eller nån annan ålderskrämpa för att komma undan?

Jag har också lärt mig idag att Portishead inte bara är ett brittiskt band från Bristol utan att det också är ett samhälle som ligger nära Bristol och att gruppen tagit sitt namn därifrån.

Och varför vet jag nu detta? Jo för att Portishead också är det samhälle som Samira Manners pappa kommer ifrån och anledningen till att hon pratar engelska med en härlig brittisk accent.

– Vi pratar alltid engelska hemma och jag växte upp med att lyssna på Kate Nash och Lily Allen och alla de där, Spice Girls. Jag har aldrig sjungit på nåt annat sett. Nu när folk säger att ”Åh, du har jättebrittiskt uttal” så har jag inte ens tänkt på det. Men det är klart, det har jag väl, det är för att det är så vi pratar engelska hemma, säger hon.

Nu har jag hunnit prata med Tone Sekelius efter hennes rep också. Det märktes att hon var allt annat än nöjd. Hon beskrev det som att hon haft en stressig dag som gjort att hon inte haft tid att sjugna upp ordentligt och att det också strulat med hennes scenkläder på scenen under repet som också gjorde henne stressad.

– Jag hade en intervju och fick sen springa in till Globen och upp på scenen direkt och hann inte sjunga uipp. Och så var det lite saker som hände på scenen som gjorde att jag blev fett stressad, säger hon efter repet.

Men nu ska hon se till så att hon under fredagen och lördagen får mer tid till att hitta lugnet före repetitioner och sändning och mycket tid till att sjunga upp också.

– Jag brukar bara vilja sätta mig ner och sätta in jättelugn musik i öronen och bara andas och försöka hitta ett lugn. Stress funkar inte jättebra med mig och min hals är inte heller särskilt mycket vän med stress för då blir den spänd, säger hon.

I ett instrumentalparti kliver Tone Sekelius ner från huvudscenen och går över till satellitscenen för att avsluta där tillsammans med stråktrion.

Men Tone snubblar och kommer av sig i det klipp vi får se. Hon skrattar till och fortsätter, men det är lite jobbigt för henne för det hörs ingen skillnad i sången.

I kulissen står Dea Norberg och Lars Säfsund (som också var Anton Ewalds kör i kuliss förra året) och det blir uppenbart för alla oss i pressen att den mesta av sången faktiskt sker i kulissen här.

Tone Sekelius gör liksom en Anton Ewald redan på repet här. Förhoppningsvis döljs det bättre för tv-tittarna på lördag, för Tones skull i alla fall.

Självförtroendet växer genom numret och hon ser ut att vara mindre nervös halvvägs genom låten. Men också otroligt lättad när låten väl är över.

Tone kommer få behöva kämpa för att hitta självförtroendet ordentligt till på lördag för att kunna vara avslappnad och njuta av sitt framträdande.

Tone har en enorm trenchcoat på sig på scenen, det har gått åt 42 meter tyg för att skapa den här gigantiska kreationen. Det måste vara första gången vi får se en trenchcoat med släp.

Med på scenen är också husdansarna Lisa Arnold och Kenny Lantz som vid sidan av Tone gör ett balettliknande dansnummer. Och så en liten stråktrio, Adrian Kaufeldt på cello och Elin Thorsell och Petra Wahlgren på fiol.Det är oväntat och snyggt.

Och givetvis döljer Tone Sekelius något under trenchcoaten.

Den delas i två delar och slits av henne, något som enligt min åsikt borde synas i bild för att bli en snyggare effekt och reveal, iställer för att göra det utanför tv-bilden.

Det skulle också bli en tydligare symbol för att att kliva ut i sina ”true colours” som hon sjunger om.

Under har Tone Sekelius en snygg mörk långklänning i sammetstyg (tror jag) med rejält hög slits och bara axlar.

Oj, Tone Sekelius är otroligt nervös på scenen idag. Hon ser stirrig ut på scenen när hon sjunger i det klipp som vi i pressen får se.

Det här kommer hon behöva jobba på för att få lördagen att flyga. Hon ser nästan livrädd ut i det här klippet.

Jag såg det inte direkt, men John Lundvik gör ju sin låt barfota. Nu tror jag ju inte att han sparkade av sig skorna på grund av Cornelias succé förra veckan, men vi kan väl ändå säga att hon kanske startade en trend. Om John också tar sig till final får vi se vilka som kör barfota nästa vecka.

Det här är otroligt effektivt.

Igår vid uppspelningen undrade jag över textens plattityder och om Lundvik tagit sig vatten över huvudet med en låt på svenska. Men efter det klipp vi nu fått se från hans rep så är min känsla istället: ”Oj, det här har ju nåt!”

Jag tror att Markus Larsson och jag har upprepat olika varianter av liknelser hundra gånger förut, men John Lundvik skulle i princip kunna sjunga innehållsförteckningen på Yes diskmedel till final. Och det är därför långt ifrån omöjligt att han gör samma här.

Jag tycker fortfarande att texten är bedrövlig, på gränsen till pekoral. När jag läser den.

Men John gör det här trovärdigt på scenen. När jag ser honom sjunga texten tror jag plötsligt på vad han sjunger. Det här kan defintivit gå direkt till final på lördag.

John Lundvik är helt ensam på scenen. Det är ett avskalat framträdande med John i en beige tröja och byxor. Han står ute på satellitscenen omgiven av strålkastare.

När han sjunger om att ”våra hjärtan slår i takt” och man hör hjärtslag i musiken pulserar också vitt ljus på scengolvet. Snyggt och effektfullt.

I andra refrängen tänds ljusriggen i taket som Robin Bengtsson använde sig av förra veckan.

Det är mycket närbilder på John och han vet precis när han ska växla mellan att sjunga tankfullt rakt ut i luften och när han ska vända sig mot kameran och ta in tv-tittarna.

Det här är effektiv mjukpunk med en tydlig hook i refrängen. Fyra coola rockbrudar som tar plats och syns och inte ber om ursäkt för sig.

Sångerskan Mimi Brander har en blingad regnbågsflagga på ena ärmen av sin läderjacka, gitarristen Nora Lenngren har en mockajacka med fransar, men jag blir inte klok på vad basisten Moa Lenngren fått på sig. Är det en jutesäck?

I det videoklipp vi har fått skrattar och ler hon mycket och jag kan inte bestämma mig för om det är för att hon har roligt på scenen eller om klädvalet är ett internt skämt osm hon inte kan sluta fnissa över.

På stillbilderna ser jag att det är ett skirt och genomskinligt tyg där man anar vad som är under. Men det syns inte i tv-bilderna alls. Ljuset ligger på så att det bara ser ut som en brun potatissäck. Jag tror verkligen inte att det är vad hon har tänkt sig. Här behöver någon säga ifrån och styra upp det här. För oavsett hur det ser ut i verkligheten är det i tv-rutan som är avgörande. Och där funkar det inte idag.