Browsing Collection startar precis så stökigt i tv-skärmarna som ett rocknummer ska göra.

Det här är ett klassiskt bandframträdande där Mimi Brander på sång och gitarr, Moa Lenngren på gitarr och kör, Nora Lenngren på bas och kör och Carolina Karlsson på trummor får visa upp sig.

Scenen har försetts med förstärkare och ett gäng case-lårar med strålkastare som snurrar och spelar över scenen. På en vägg bakom dem hänger nåt som ska se ut som bandaffischer, som att vi klivit in i deras replokal, typ.

Och vi får pyro! Hurra! Fyra fontäner i framkant på scenen. Äntligen!

Inget höjer stämningen så effektivt i ett tv-framträdande som rejält med pyroteknik, bomber, explosioner, eld och fyrverkerier. Mer sånt tack!

Det här är svennebanan-latino på allra bästa sättet. Alvaro Estrellas starkaste låt i Mello. Han får liksom vara en vuxet sexig strandraggare, mindre lekfull än förra året, men det gör också scenshowen betydligt snyggare.

Där man förra året fick en färgglad spya kastad i ansiktet blir det här mer elegant, utan att ta bort den (mycket milda) chilikryddan.

Det är synkroniserad hatt-dans och lutande pojkar i tre väldigt snyggt komponerade scenminuter som inte heller kommer skrämma bort barnen.

Alvaro Estrella har repat nu och han är den första i år som kompletterar husdansarna med egna dansare. Förutom Lamin Holmén och Kenny Lantz har han med sig Edin Jusuframic och Marco Wihlborg också.

När dansarna har på sig svarta hattar med vitt brätte och vinröda kostymer med bar överkropp under kavajen så kör Alvaro med svarta byxor och en vit ärmlös stickad tröja. Kanske skulle jag kört tvärtom, att Alvaro hade kostymen och dansarna nåt anant.

Scenen är eldigt röd i tonerna med brinnande rosor på LED-skärmen och rök och eld på scenen.

Jag fullkomligt älskar att Samira Manners sjunger sin I wanna be loved på brittisk engelska. Det är som en enormt fluffig och bomullslen present i mina öron.

Samiras pappa är britt om jag förstått rätt och det gör att det här uttalet kommer naturligt för Samira.

Samira Manners har med sig ett eget band på scenen till den här gitarrtrallen. Agnes Roslund på gitarr och kör, Kajsa Westergren på bas och kör och Alice Castell på trummor och kör.

Och att de alla tre gör livekör på scenen höjer också det här framträdandet. Det känns på riktigt istället för all förinspelad kör.

Samira sitter med egen gitarr i förgrunden i öppningen, men ställer sig upp i andra versen. Hon känns väldigt mycket som granntjejen i sin gula tröja under de vinröda hängselbyxorna och det lite rufsiga håret, inte helt säker på att hon tänkt ha det så på lördag, men det gör att hon känns äkta. Jag gillar det.

Efter andra refrängen går hon ut till satellitscenen och avslutar där.

Det finns massor av roliga detaljer i den här scenshowen, som när Kenny Lantz dyker upp i det runda fönstret i ett ”HEJ!”.

Och att telefonerna på väggen sitter i olika höjd för Lisa Ajax, Kim Pastor och Lisa Arnold och att de därför bilder en kul tripp-trapp-trull.

Jag kommer på mig själv med att ha roligt när jag tittar på det här och letar efter fler och fler detaljer. Ett smart nummer. Massor med kitsch som gör mig glad. Och låten är rolig.

Det kan kompensera och ta fokus på från de sura tonerna också.

Alltså i det klipp som vi fått från dagens rep, artisternas sista genomsjungning, ska Niello vara glad över att ha med sig Lisa Ajax på scenen.

Han framstår inte som den starkaste livesångaren. Han funkar i kamerorna, men det är mycekt sura toner under det här repet.

Det är extra jobbigt att han faktiskt har svårt för tonerna även i rappen.

I de flesta partier täcks det av Lisa Ajax insats, men i öppningen sjunger han själv och första intrycket blir också därefter. Det här behöver han öva på till på lördag.

Kanske kan det härliga scenframträdandet maskera en hel del, men det brukar mest funka i de yngre åldersgrupperna, ska Niello få med sig även de äldre tittarna måste han öva på sången.

Det tar en faslig tid för SVT att få upp några bilder till oss idag. Det hade inte varit ett problem om de istället släppt in oss journalister och fotografer i arenan under repet. Men nu blir det ett problem eftersom de valt att stänga oss ute på torsdagarna i år.

Niello och Lisa Ajax har byggt upp en pastellfärgad lägenhet på scenen, i turkos och rosa. Lampskärmar som klassiska frisörhårtorkar och sladdtelefoner ingår i rekvisitan.

Det här är ett spralligt och lekfullt nummer,som jag tror kommer funka för den yngre publiken utan att bli för tramsigt eller töntigt för de äldre.

Låten har också en skvallerbytta-bing-bong-hook som sätter sig.

Med på scenen är årets husdansare Lisa Arnold, Lamin Holmén, Kenny Lantz och Kim Pastor och bidrar till den roliga och härligt dansen. Det här kommer definitivt gå hem hos de yngre tittarna på lördag.

Här ser ni draken igen, som dyker upp på skärmarna bakom Liamoo i slutet av låten. Jag måste fråga honom vad det är för nåt, för det är lite oklart och känns ganska apart, när draken är det enda som syns på skärmarna förutom stora närbilder av honom själv.

Liamoo har svarta byxor och en svart jacka på sig med lite fransar som slänger. Båda har tydliga dragkedjor.

Jag måste säga att scenshowen är snygg, men går snabbt lite på tomgång. Vi får Liamoo i tre minuter. I den här låten hade det passat väldigt bra med två dansare som kom in i refrängen. Istället blir det ingenting. Liamoo behöver växa några storlekar i självförtroende för att fylla ut det utrymmet.

Jag gillar den här ljusraden, som nästan känns som klassiska glödlampor, både ovanför och under honom. Den vandrar också lite i ljuset som radas upp snyggt och ramar in Liamoo.