Cornelias Hold me closer har klara paralleller med Lady Gagas Shallow.
Cornelia sjunger ”Hold me closer and don’t you leave me before the sunrise” och där är melodin mycket nära Gagas ”I’m off the deep end, watch as I dive in, I’ll never meet the ground”.
Igår efter att vi sett alla repklipp så började jag plötsligt nynna på Gagas Shallow för att de var så lika.
Igår var det mycket strul med ljuset och Cornelia kändes mörk och såg ut att försvinna en del. Det är fortfarande partier i första genomsjungningen som känns för konstnärligt mörka för att det ska lyfta det här numret ordentligt. Det hoppas jag att de fixar till.
Loreen är nog den enda som klarat av att bära upp ett mörkt nummer, med Euphoria. Det är dumt att utmana ödet för mycket. Försvinner Cornelia i mörkret så kan det vara kört.
Det dunkar till om Cornelias tunga kedjor i outfiten när hon slår med året och kedjorna dunsar i scengolvet.
Nu släpas Cornelia Jakobs skärm in till satellitscenen.
Lite fix och trix och Cornelia tar plats på scengolvet där hon sjunger första versen.
Det tar ganska lång tid för dem att få ordning på ljus och startpositioner här.
Nummeransvariga Sacha Jean-Baptiste pratar igenom några sista detaljer med Cornelia innan hon får börja.
Det är nog inte så oklart förresten. Danne Stråhed menar absolut allvar.
Bara svårt att se det som annat än trams när hallabaloo rimmas på gyllene skor, syster och bror och diddeli-do.
Det här kan vara ett problem, för den här typen av låt behöver kännas trams, härlig, på skoj och enbart kul.
Då kan det bli en en barn- och familjefavorit. Men om det tas för seriöst, om man tar sitt musikerjag för allvarligt och inte bjuder på tramset, då kan det bli svårt att charma tv-publiken.
Den risken finns här.
Danne Stråhed och hans band kör hela numret ute på satellitscenen.
Det här är varmt och mysigt och Danne känns trygg i att göra sin grej på scenen. Han har kul när han kör.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om Hallabaloo. Det är tramsigt, men inte riktigt tillräckligt tramsigt. Eller är det på allvar? Och vad i ligger allvaret då? Det känns lite otydligt vad den här låten vill vara.
Men den är lätt att sjunga med i och man kan rimma Hallabaloo på i princip vad som helst så det spelar ingen roll om man minns texten eller inte.
Nu har Danne Stråheds band försetts med nån typ av skog, där basistens mickstativ fått nåt som nästan nästan ser ut som en stiliserad ananasbeklädnad. Och pianot är också inklätt i en lövruska.
Frågan är om det räcker med att vara ”stjärnig” som Omar är i sitt framträdande.
Charmen har han.
Men sången är lite svajig under andra genomsjungningen.
Och låten är inte lika tydlig som exempelvis Theoz som också har en yngre fanskara.
Den där tungen stannar inte kvar i munnen i många sekunder under Omars rep.
På i princip varannan bild vår fotograf har tagit sticdker den ut genom tänderna, känns det som.
Omar Rudberg är det bästa i det här numret. Och det är ju faktiskt rätt bra.
Hans energi, attityd och utstrålning gör att låten växer.
Tillsammans med Lamin och Kenny får han det här numret att flyga.
