Rysslands Manizha kom i traditionell rysk hatt. Hon är verkligen supercool. Jag har enorm respekt för henne och hur hennes låt handlar om att stärka ryska kvinnor. Hon har fått mycket hat i hemlandet, men på turkosa mattan i går skrattade hon bara åt det:

– Alla mina älskade hatare, det är jag som är här, eller hur? sa hon.

Krista Siegfrids tänker ni, vad gör hon i Rotterdam? Hon bor sen en tid tillbaka i Nederländerna och hon jobbar åt EBU under Eurovision med lite bakom kulisserna-grejer i inslag som går under namnet Krista calling.

Hon hade lite problem när vi ville att hon skulle posera för en bild.

Först hade hon fel skor på sig. Men skynda snabbt tillbaka och krängde av sig ackrediteringen. Trodde hon.

Men den blev hängande i Kristas fransiga klänning.

Lite mer krångel. Och så där.

Nu kunde vi ta en ordentlig bild av Krista. Brandsläckaren kunde vi dock inte göra något åt. Den stod där den stod tyvärr.

Och det här var inte Kristas första problem med sin ackreditering. Tidigare samma dag hade hon lyckats tappa bort den. Och utan ackrediteringsbricka blir man stoppad från att ta sig någonstans överhuvudtaget i Eurovision.

Jag förstår hennes panik.

Till slut lyckades hon få en ny ackreditering så att hon kunde fortsätta jobba. Men hon lyckades inte hitta sin gamla ack, så kanske går det runt någon och låtsas vara Krista och försöker ta sig in bakom Eurovision-kulisserna.

(Oroa er inte, det går inte. Varje badge innehåller ett chip som läses av när man passerar någon av de många säkerhetsspärrarna. Kristas gamla ackreditering har givetvis spärrats nu när hon fått en ny).

Fyra delegationer missade invigningsceremonin igår efter att två personer på deras hotell smittats av corona, en i Polens delegation och en i Islands delegation. Det gjorde att även Maltas och Rumäniens delegation satte sig själva i karantän och genomgick extra pcr-tester.

Men det blev ändå fart på röda mattan-eventet. Även om röda mattan ändrat färg till turkos efter att Eurovision-sponsorn Morrocanoil krävt detta, för att mattan skulle ha företagets färg.

Inte helt smart skulle det visa sig eftersom den starka turkosa färgen så klart reflekterades på alla artister som därmed fick en lätt blågrön och sjuklig ton i sina ansikten. Kanske inte riktigt vad ett företag som säljer hudvårdsprodukter hade tänkt sig egentligen…

Men här skynda i alla fall Krista Siegfrids förbi.

Fyra journalister från respektive land fick vara med så det blev inte lika trångt och hysteriskt som det brukar, av coronaskäl. Varje land fick dessutom en avskärmad box att stå i. Här ovan står jag med Sofia och Jessica från TT i svenskbåset.

Tycker ni att det är dött här i bloggen idag? Det beror på att presscentret är stängt. Det pågår inga artistrepetitioner idag. Ikväll väntar istället Eurovisions invigningsceremoni, som i år äger rum på en turkos matta, eftersom en av sponsorerna insisterat på just den färgen.

Det hela börjar 18.00 och kommer direktsändas på Eurovisions Youtube-kanal. Jag och vår fotograf kommer vara på plats och göra massa intervjuer, men vi direktsänder inte. Däremot kan jag utlova massor med bilder här i bloggen senare. Och även ett gång videointervjuer, artiklar och grejer på sajten så småningom.

Frankrike har seglat upp till att vara en av de stora vinnarkandidaterna i år och så här såg det ut efter hennes presskonferens. Det här är alltså längst bak i kön för fotografer som vill ta en bild av henne.

Eller, jag ska väl säga ”fotografer”, för det här är tydligt väldigt mycket fanpress, som vill ta bilder med hennes snarare än av henne, med sina mobiltelefoner. På behörigt coronaavstånd som tur är.

Jag fick en egen intervju med henne över telefon precis före presskonferensen, så jag höll mig borta från kön.

Nu kan jag andas ut. Christer Björkman kom precis med en överraskning till mig. Två pressplatser till invigningsceremonin på turkosa mattan i morgon.

Varje land får fyra pressplatser totalt och det har hittills varit oklart hur många journalister från Sverige som kommer vara på plats i morgon.

Från Aftonbladet vill vi så klart ha både reporter (alltså jag) och fotograf på plats så att vi både kan ta bilder och göra videointervjuer med artisterna. Och nu har vi lyckats får två platser, så jag jublar lite inombords. Hurra!

Det är så klart inte Christer som bestämmer vilka som får gå, men eftersom han ändå skulle vara i presscentret så tog han med sig dessa stickers från den svenska presschefen till mig.

Hoppsan, Barbara Pravi, som tävlar för Frankrike, råkade ut för en rejäl klädfadäs på scenen under sitt rep. Plötsligt gled toppen ner och hela bröstvårtan syntes. Hon märkte det inte själv först. Men till slut tvingades hon dra upp toppen igen i alla fall.

Det här är hennes scenkläder på lördag, så jag gissar att de kommer ta in nån som syr in toppen och ser till att den sitter på plats som den ska när det gäller.

Italienska Måneskin har bytt kläder från första repet till sitt andra.

Under första repet hade sångaren silverbyxor och en svart rem runt halsen.

Han är fortfarande i bar överkropp, men nu med röda hängselbyxor med hög midja. Hela bandet tycks ha fått på sig olika varianter av outfits i samma typ av röd satin.

Hela bandets styling känns rätt bdsm-inspirerad även om det inte kommer i närheten av Islands Hatari 2019 så klart.

Det här är snygg rock som absolut kommer tilltala många rockfans i finalen (Italien tillhör ju bog 5 och är direktkvalificerade).

Jag tycker egentligen att Finlands rocklåt är mer direkt och lättillgänglig med en refräng som snabbt fastnar, och tänker att Italien nog behöver fler än en lyssning.

Samtidigt är italienska ett väldigt snyggt språk att sjunga på och det här är ett snyggt nummer på scenen.

Brittiska BBC uppmärksammar Tusse med ett minireportage om hans flykt från Kongo och hur han uppmuntrades att fortsätta med musiken och sången i Sverige.

Tusse passar också på att visa runt lite hemma utanför Tällberg där han bor.

Det går tyvärr inte att bädda in videoklippet så ni får klicka på länken om ni vill se. Han säger inget nytt egentligen, men jag gillar att även brittiska och engelskspråkiga läsare och tittare kan få upp ögonen för hans otroliga historia.

Danmarks Fyr og Flamme har repat idag och de är precis så pastelligt 80-talsglittriga som de var i den danska uttagningen och som låten Öve os på hinanden kräver.

Jesper har bra energi när han springer ut över scenen, men när han får lite publikstöd i arenan kommer det nog bli ännu bättre. Jag är lite ledsen över att de tävlar i den andra semin, för Sverige får ju bara rösta i sin egen semi och jag är dels övertygad om att svenskarna hade röstat på Danmark och dels tror jag att de här grabbarna hade kunat behöva lite hjälp med poängen från Sverige för att ta sig till final. Men jag hoppas att det går vägen!