Israels artist Eden Alene planerar att slå världsrekord i årets Eurovision. Eller Eurovision-rekord åtminstone. Hon tänker ta den högsta tonen som tagits i en tävlinglåt på Eurovision och hittills under repen har hon satt tonen utan problem. Lite som en promenad i parken. Jag vet itne vad tonen heter på svenska men får den breskriven för mig på engelska som en B6 whistle note. Jag ska ta reda på vad det är när jag hinner.

Men inte nog med att hon ska ta den hgösta tonen. Eden visade idag också upp årets kanske coolaste frisyr på repet.

Alltså, det kan väl inte vara hennes egna flätor som de har sprayat upp till en krona med stenar i? Eller?

Eden Alene gör också en så kallad reveal i sitt nummer. Klänningen slits av och under har hon en andra outfit som gör att det ser ut som att hårflätorna går ner over kroppen och döljer hennes intimare delar. Hon har så klart en hudfärgad klänning under flätorna.

Cyperns artist Elena Tsagrinou går ner i brygga i sin låt. På en hand. Och fortsätter sjunga. Det är faktiskt helt sjukt. För hon sätter tonerna utan problem. Det ser liksom ut som att hon bara gör det i förbigående.

Den här bilden är från första repet, för EBU:s fotografer tog inte någon bild av den här passagen idag. Men nu ser ju. Att hon fortsätter sjunga där. Galet!

Nordmakedoniens sångare Vasil har en tröja med speglar på sig under sin kavaj och tanken är nog att det ska bli samma effekt i tv-rutan som när Dotter gjorde Bulletproof förra året.

Men de här bilderna ljuger faktiskt. För det här resultatet syns aldrig i en sekund ens i tv-bilderna. Det här fotona måste var tagna i precis rätt mikrosekund för att få den här strålningseffekten.

Vasils nummerkreatör är svenska Tine Matulessy som jobbat mycket med Melodifestivalen tidigare år. Men här har hon fått lite att bita i. För att effekten ska fungera över hvuud taget måste Vasil stå på exat rätt plats och vinkla sig åt exakt rätt håll.

Det var därför som Dotter hade hyrt in specialljus för att få till den här effekten i Melodifestivalen förra året, för det är väldigt svårt att få till i de vanliga strålkastarna.

Jag har sprungit mellan intervjuer och annat här i Ahoy arena, men jag lovar att uppdatera er om lite fler länders och artisters rep senare. Men nu fick vi ett pressmeddelande om att Ukrainas sångerska känt sig lite krasslig på morgonen och därför kommer missa dagens rep.

Istället tvingas bandet Go_A repa med en stand in.

”Sångerskan Kateryna Pavlenko i Ukrainas band Go_A kände sig lite krasslig i morse. I enlighet med hälso- och säkerhetsföreskrifterna har hon genomfört ett PCR-test för covid-19 och, i förebyggande syfte, kommer Kateryna missa eftermiddagens repetition och presskonferens”, skriver EBU i ett pressmeddelande.

”De andra medlemmarna i Go_A har alla testat negativt för covid-19 och kommer att framträda med en stand in-sångerska. De kommer också att vara med vid Ukrainas presskonferens enligt schemat.”

EBU har släppt 30 sekunder video från bildproduktionen av Tusses andra repetition. Här kan ni se hur ljuset fångar honom helt fel.

På presskonferensen fick Sveriges delegationschef Lotta Furebäck frågan om vad hon tagit upp i viewing room till den holländska produktionen med saker som behöver förbättras. Lotta var lite mer diplomatisk i sitt svar än vad jag skulle ha varit:

– Vi pratar om att kanske ta ner ljusheten i shown lite.

Jo tack. Det skulle behövas. Bland annat.

Andra genomsjungningen för Tusse. En detalj som jag inte tänkt på förrän nu är att man inte visar hans framträdande i 16:9-format. Istället har man beskurit bilden i över- och underkant så att det blir en slags falsk widescreen, eller långfilmsformat. Letterbox-format tror jag att det brukar kallas.

Ljuset är lite bättre, men han blir fortfarande nästna spöklik i de första bilderna och i närbilderna. Fattar inte hur de kan misslyckas med att sätta ljus på det sättet.

Och rösten är faktiskt inte där till hundra procent. Det är väldigt tydligt. Energin är med Tusse, men när han gör sina ”can you hear them” så drar det iväg och rösten håller inte ordentligt. Det här är oroande, skulle jag säga. Redan före dagens repetitioner hade Tusse rasat ner på 10:e plats hos spelbolagen.

Och det blev bara två genomsjungningar för Tusse.

Nu repar Tusse! Första genomsjungningen. Han har behållit scenkläderna från första repet i lördag. Alltså med de avvklippta ärmarna på kavajen och långa svarta handskar med silverutsmyckningar.

Jag tycker att ljuset är märkligt. Tusse är upplyst underifrån och från sidan som gör att han ser ut som ett spöke. Jag tror att de varit ute efter att få hans hy att glöda, men det ser inte särskilt bra ut på skärmarna i presscentret. Han försvinner och man får inte fram Tusses härliga och varma personlighet. Det är faktiskt katastrofalt fult. Speciellt den första minuten.

Och rösten är inte helt där alltså. Det här gör mig faktiskt lite orolig. Det är inte så att han får tuppar eller låter hes, det bara ligger inte rätt i tonerna. Känns ansträngt.

Häng med här i bloggen så ska jag försöka uppdatera er om hur det går för honom under hans andra repetition. Han kommer ha 20 minuter på sig och troligen sjunga låten tre gånger.

Jo då, nu har jag tagit mig in i presscentret och fått mig ett dedikerat skrivbord. Man får inte flytta runt som man vill i år på grund av coronarestriktionerna.

Jag har hämtat ut presspacket som i år består av lite mindre dravel och lite mer användbara saker än det brukar. Den här väskan brukar vara fylld med mängder av reklam för allt möjligt inhemskt turistigt som jag som press på Eurovision inte har en möjlighet att se, uppleva eller besöka.

Men i år är det mer sparsmakat och det känns skönt.

Det är en totebag med Eurovision-loggan, ytterligare en shoppingpåse i lite grövre canvas.

En halsduk med en mening ur Duncan Laurence vinnarlåt från Eurovision 2019.

En flaska så att man kan fylla på vatten.

Ett munskydd, som inte uppfyller de krav som Eurovision har på vilka munskydd man måste ha i presscentret.

En kylskåpsmagnet.

Två anteckningsböcker.

En bok om Rotterdam som en matstad.

Och så lite annat småkrafs.

Äntligen är jag på plats i Rotterdam och Tusse har sitt andra rep. Om jag lyckas ta mig in i presscentret vill säga.

Just nu tycks en mängd ackrediteringar inte fungera tillfredsställande och vi är tillsagda att stå utanför och vänta på att det kanske löser sig. Detta efter att ha skickats fram och tillbaka några gånger mellan olika stationer. Tydligen har morgonens coronatester inte hunnit gå igenom systemet ordentligt. Beskedet är att det ska gå på några minuter, men de minuterna har redan hunnit gå, tycker jag.

Men själva testningen flöt på bra i alla fall.

Här i Rotterdam har de ett system med testning av utandningsluften. Man ska andas lugnt fem gånger och ta ett djupt andetag och grejer.

Jag fick klartecken, men hon som genomförde testet sa att det nästan är ett undantag. Om man andas fel eller eller datorn inte kan utesluta corona måste man ta ett en tops i näsan och vänta en kvart på att få sitt resultat.

Själva testhallen är snyggt uppstyrd, men ger ett visst dystopiskt intryck där man står och sitter på led i väntan på att få testas och sen få sina resultat.

Och där ser det ut som att folk som tidigare stoppats i entrén börjar släppas igenom så jag är förhoppningsvis snart igenom.