Nu får vi se Clara Klingenströms repetition.

Hon står med gitarr bakom mickstativet med en röd glitterrockig klänning. På scenen finns också en strålkastare, som hämtad från en filminspelning.

Det är ett enkelt nummer, Clara, med sin gitarr, sitt mickstativ och strålkastaren.

Hon sjunger säkert. Med några lite hesare partier som ligger snyggt i låten.

Men självförtroendet är inte riktigt där idag. Clara behöver hitta tryggheten på scenen för att kunna ta i och verkligen gå genom rutan. Det behöver hon öva på, att känna sig så avslappnad att hon kan bli ett med sin låt.

Sannex passar på att driva med konkurrenterna i Melodifestivalen lite grann. När de sjunger om att ta en PT, eller en GT, när man är på charterresa så dyker den här muskelmannen upp på skärmarna bakom grabbarna för att illustrera en av de två…

Och japp. Han har alltså ”Danny” och ”Saade” som tatueringar på sina biceps.

Och det tar inte slut där.

I en av resväskorna som syns i bakgrunden på led-skärmarna syns det vad grabbarna har packat ner för cd-skivor på semestern.

Jajamensan. Visst är det Arvingarnas plattor!

Andreas Olsson är klädd som någon form av flygkapten i öppningen med rock och revärer. Men snart ryker överrocken.

Det här är färgsprakande på alla sätt. Och led-skärmarna används för att illustrera allt. Ja ALLT. Inklusive textraden om gyllene tider.

Och instrumenten har prytts med plastblommor för att få in känslan av charterresa ännu mer.

Kanske känns Andreas lite nervös i det här första repet som vi får se. Han behöver slappna av och känna att den fånigaste texten är det roligaste han nånsin sjungit. Då kommer glädjen att ta över och gå igenom.

Det här är Samir & Viktor-pop i dansbandstappning och då måste man äga det fåniga genom att rakt igenom bara ha roligt på scenen.

De viktigaste textraderna stavas upp på skärmarna bakom Sannex bara för att försäkra sig om att alla ska sjunga med i den här genomdumma och otroligt smittande texten.

Och bandnamnet så klart.

”Solfaktor tretti, börjar bli svettig” sjunger Sannex Andreas Olsson och tar av sig rocken.

Under har han bara armar.

Sannex All inclusive kör möjligen bandsättning på scenen, men också all in med vita outfits med gulddetaljer och en hel charter-semester på led-skärmarna där vi får palmer som studsar, gin & tonics och muskulösa personliga tränare.

Och perfekt gjorda rörelser för att barnen direkt ska haka på och göra dingdong-fingrar runt huvudet.

Sannex

Det är verkligen guld från topp till tå.

Och här är stövlarna som Loulou Lamotte glömde hemma för att hon behövde gå in dem.

Men nu har de kommit på plats och hon kan ha dem på scenen. Jag förstår att hon behövde gå in dem…

Ashley Haynes fångades på bild precis när hon gjorde lite tunggymnastik på scenen. Eller möjligen pustade ut efter en genomsjungning.

Oj, The Mamas kommer inte låta det undgå någon att de tog hem guldet i förra årets Melodifestival.

Första versen börjar i något som ser ut som samma svarta kläder som de hade förra året, snyggt, elegant, med glitter. Och även samma frisyrer som vi minns dem i.

Men den sekvensen är förinspelad.

För när ljuset kritar ut i vitt och kommer tillbaka är Loulou, Ashley och Dinah helt klädda i segerfärgen guld och helt andra frisyrer.

Det är guld från topp till tå, med stövlar, handskar, mantlar, allt i guld.

På skärmarna bakom dem gifter guldklänningarna ihop sig med glitterguld som sprider sig på led-skärmarna.

Efraim Leo gör en typisk Robin Bengtsson när han låter dansarna Christoffer Collins och Martin Wallin Andersson stå för det mesta av koreografin och själv bara faller in i vissa rörelser.

Han ser lite osäker ut på det repklipp vi fått. Han kommer behöva jobba med nerverna till på lördag för att få till den där känslan av att kännas avslappnad i rutan. Då kan det här absolut fajtas om att ta sig vidare.

På skärmarna bakom Efraim Leo har han som en stor vit ruta som växer och blir mindre och nästan dansar bakom honom och flyttar sig med hur han rör sig.

Hans scenkläder går i samma svartvitt som det som händer bakom honom.

Och i bryggan till refrängen kommer dansarna in, också i svartvita kläder framför varsin vit ruta. I refrängen får vi lite lila ljus som och på skärmarna kommer texten ”Best of me” upp.

Efraims låt växer på scenen.

Den känns mindre stökig och skramlig med ett framträdande som inte är ett bandset utan mer av ett pojkbands-show.