Emil Assergård har fortfarande lite svårt att komma ihåg alla kameror och sätta blickarna helt rätt, men han är mycket säkrare nu än tidigare i veckan. Jag tycker också att sången låter bättre, mer avslappnad. Två växlar till så kan han vara nöjd ikväll, oavsett resultat.
Efter Charlotte Perrelli har Timbuktu bytt om till hög hatt och frack.
– Jag försöker hitta mitt Mello-jag, säger han.
– Jaja, det är bra. Fortsätt med det, svarar Christer Björkman.
Manuset sitter bättre, det flyter på och känns betydligt tajtare idag. Timbuktu framstår som charmig.
Charlotte Perrellis Still young är något av en pampig fanfar och hon fortsätter att leverera. Det här är både snyggt och proffsigt.
Christer Björkmans sönderrivna byxor är fortfarande med, så han visar lite stjärt. Det är en fortsättning på en Leif&Billy-sketch. Där hade både det förinspelade inslaget och rump-skämtet kunnat strykas.
– Efter 20 år av tjatande så står jag här i Mello, i 1700-talskläder. Christer Björkman vann, säger Timbuktu och öppningen är tydligt nerkortad.
Replikerna om varför han är klädd som vid ett 1700-talshov är strukna. Och framför allt, både Christer och Timbuktu kan sina manus idag.
Nu börjar repet, fortfarande med det förinspelade inslaget med Leif & Billy. Det innebär att de inte har strukit bort dem helt. Tyvärr.
Sen kommer Timbuktus öppningsnummer, där han iförd nån form av rokoko-outfit gör Mikael Wiehes proggklassiker Flickan och kråkan. Dock har han inte peruken på sig just nu, möjligen är det för att det bara är en repetition.
Det är liksom inte dåligt. Det är bara konstigt. Jag gapar även idag. Det är ett så obegripligt val för en öppning i Melodifestivalen.
Nu sätter snart det andra genrepet igång. Vi får inte vara på plats i Annexet nu, så vi har ingen fotograf på plats, ni får hålla till godo med bilder från gårdagens rep och jag ska försöka rapportera allt om hur det går för artisterna och vad som är ändrat sedan gårdagen. Det fanns ju en hel del manusbitar att slipa på bland annat.
Jag har haft Falcon Crest- och Dynasty-vibbar av Charlotte Perrellis scenoutfit ända sen jag först fick se bilder av den.
Och nu hittade jag den här bilden som bekräftar.
Perrelli förkroppsligar ju verkligen Joan Collins och Alexis och 80-talsvamp-glamour-lyx-extravaganza!
Eller vad säger ni? Jag älskar det!
Det hörs inte när han sjunger, men Emil Assergård pratar en väldigt härlig ångermanländska. Och beskriver sin egen musik som ”fulpop”.
När jag träffade Charlotte Perrelli tidigare i veckan sa hon att hennes mål inte är att vinna Melodifestivalen ”Jag tror att det är omöjligt att vinna en tredje gång, man måste sätta ett rimligt mål”.