Det fortsätter att vara väldigt mörkt i Mustaschs nummer, så man inte riktigt ser Ralf Gyllenhammar. Jag tror att de förlorar på det.
Annars är scenshowen som en filmad rockkonsert och de är väldigt samkörda det här gänget.
Jag funderar alltid på vad musiker som det här gänget tänker kring att musiken inte får vara live i Melodifestivalen. Hur det känns att så att säga låtsasspela.
Artistvykorten är helt okej den här veckan. Artisterna får prata om sina liv sen 2002 och var de är idag, typ.
Klara Hammarströms led-skärmar, som hon ser ut att styra med armarna i öppningen, hakar upp sig lite.
Jag skulle vilja att Klara tar i lite mer, lever sig in ordentligt och trycker till. Det är något som gör att det känns lite vekt på genrepet nu.
Det är snyggt med guldregnet i slutet av låten, men Klara blir lite svag på nåt sätt även om hon funkar i kamerorna. Det kanske är bristen på publik som påverkar även henne.
Alltså. Timbuktu i frack och hög hatt. Jag vet inte riktigt vad det är jag tittar på egentligen. Jag gapar mest. Jag gillar det. Tror jag.
Emil Assergård känns tryggare på scenen nu. Lite mer avslappnad. Men jag saknar fortfarnde det där trycket, det som ska få honom att lyfta. Emil skulle ha vunnit på att ha publik framför scenen, men nu måste han klara sig utan och det gör att han kämpar lite.
Energin är högre nu än på dagrepet och det är svårt att värja sig från den här brottarrefrängen.
Timbuktu har bytt kläder och kommer in i frack med hög hatt.
– Jag försöker hitta mitt Mello-jag, säger han till Christer Björkman.
Det är helt rätt att Charlotte Perrelli går ut först den här veckan. Det här blir en schlagerbomb till alla Mello-älskare, med lite Smith & Thell-känsla.
Hon trycker till rejält i sången.
Charlotte Perrellis artistvykort handlar om att hon berättar vad hon gjorde 2002, alltså första året som Melodifestivalen gav sig ut på turné.
Samtidigt får hon hjälp att komma upp på scenen.
När Christer öppnar har han den skrikigaste kavajen på sig.
Sen har han bytt till svart tisha, men med nån form av glitter-chaps där det syntes en hel del hud. En liten rumpglimt, minsann.
Jag vet inte riktigt vad jag tittar på. Men det är enormt underhållande. Manusdelarna sitter inte riktigt, framför allt inte för Christer Björkman. Men det kompenseras av Timbuktu i rött läppstift.