Alvaro Estrella kan latino-pop. Det här sitter liksom i cellerna för honom och han har gjort den här typen av nummer tusen gånger förut. Minst. Att han är dansare i grunden syns också väldigt tydligt i rörelserna på scenen.

Nu tycker jag att han får till energin på scenen, även om han fortfarande ser trött ut i ögonen.

Han är charmig och ler in i kameran på rätt ställen, vet var han ska vrida på höften och vilka steg som ska vara när. Det här är glatt och härligt på scenen och färgerna kan nog tilltala den yngre publiken.

Men ska han överyga brett måste Alvaro vässa sig till imorgon.

Alvaro är säker på scenen, men han känns lite trött på repet. Han blev pappa i somras och sa till mig igår att han inte får jättemycket sömn.

Jag tycker fortfarande att Alvaro Estrellas gröna vägg är obegripligt ful bakom honom.

Visst använder man den som kromaki för att ”keya” in andra neonfärger på portalerna och få en växlande känsla mellan färgerna. Men den gröna grundfägen används alldeles för ofta.

Om man ändå keyat in bilder, något som händer, en mur, struktur, jag vet inte. Men enfärgat? Nej.

Mellan genomsjungningarna pratar Elisa igenom allt med SVT:s nummeransvariga Sacha Jean-Baptiste.

Så får hon sjunga sin låt en andra och sista gång. Och som hon sjunger.

Balladen Den du är må vara minst sagt konservativ. Men Elisa imponerar. Det känns som att hon skulle kunna sjunga vad som helst vidare i den här tävlingen.

Det blir väldigt snyggt med all rök som fyller scengolvet i Elisa Lindströms nummer.

Det blir som att hon och dansarna sjunger bland molnen. Utan att det landar i dimma som är så lätt med tungrök inne i ishockeyladorna, eftersom man inte kan styra luftströmmarna lika lätt där.

SVT har haft fikapaus men nu har Elisa fått komma upp på scenen och förbereda sig.

Hon sjunger ursäkert. Men när grafiken kommer upp på led-skärmarna går det inte att tänka på något annat än Frost och scenen där Elisa, förlåt Elsa, skapar nån form av vinterslott, eller vad det är. Alltså när hon sjunger ”Let it go”.

Mustasch hinner med tre genomsjungningar. Det finns speciellt ett parti där det plötsligt kommer in en symfonisk orgel i låten som jag gillar. Jag tror att många kommer gå igång på Mustasch i morgon. De gör precis det som de brukar göra som band.

Scenframträdandet består av bandsättning, tre stora industrifläktar och även pyro på led-skärmarna bakom bandet.

Det är snabba klipp och en kulsprutehook tillsammans med Ralf Gyllenhammars starka rockröst.

Det är lite som att se en filmad rockkonsert, där bandet och sångaren inte bryr sig om tv-kamerorna så mycket. Det är snyggt, men blir lite opersonligt och kallt. Mustasch skulle vinna på mer kontakt med tv-tittarna, tror jag.

Det är en stark låt som inte kompromissar med sin genre men ändå lyckas få till en melodiös Mello-refräng.

Mustaschs scenframträdande känns lite mörkt. Det är som att Ralf Gyllenhammar försvinner på scenen och det vinner de inte på.

Det här ska så klart kännas som ett riktigt rocknummer, det har varit viktigt för bandet, men för tv-tittarnas skull är det nog viktigt att allt går fram. Och när Ralf blir för mörk så känns det inte så välkomnande och inbjudande. Det behöver de fixa till i morgon kväll.

Klara behöver fyra personers hjälp för att få på sig scenkläderna, och efter sitt rep har hon inte rustningen på sig länge utan tar direkt av sig scenoutfiten.

Också då med lite hjälp i kulissen. Under skölden har hon en hudfärgad body för att kläderna ska smälta ihop utan att det ska bli för naket.