Nu är äntligen repetitionerna i full gång i Annexet. Eller, det har de varit i flera timmar redan, men nu äntligen får vi i pressen se bilder och klipp på Charlotte Perrellis repetition.

Hon börjar som en siluett i profil, det är en härligt klassisk schlagerdivapose och en blinkning både till mellanakten Här står jag och Hero.

Scenframträdandet känns som en futuristisk modevisning.

Så kom den. årets schlagermuta! Jag älskar dessutom att pr-gänget som skickar ut det här nu också skriver så på kortet: ”Tobbe! Här kommer årets schlagermuta!”

Väldigt charmigt och med bra självinsikt.

Det här har ju blivit tradition. Ett antal varumärken och företag vill tränga sig in i Melodifestivalsammanhang och några har lyckats bättre än andra. Gänget bakom årets schlagerdrink har hängt kvar i många år nu.

De tycker så klart att jag är lite tråkig som inte lägger upp massa varumärkesnamn och grejer, men tycker tydligen ändå att det är roligt att skicka det årliga paketet till mig.

Lådan i år är verkligen enorm och fylld med en rosa boa, nån slags av julgransbelysning i form av små discokulor, en konfettibomb och så drinktillbehör så man kan blanda till årets smaker.

Receptet för 2021 är:

4 l (eller möjligen centiliter om jag lär mig skriva) päroncognac
8 cl citronläsk
2 cl citronjuice
4 cl tranbärsjuice
Dekorera med ett citronhjul

Som gammal bartender säger jag: Glöm för guds skull inte att först fylla glaset med is först. Hela glaset. Snåla inte. Lite fler isbitar får du i, så ja, en till.

Nej, man kan inte ha för mycket is i en drink.

Jag har dessutom en mycket kär kollega och vän som har en glittrig hemmabar där man kan peta in lite av de här tillbehören. Så jag behåller inte en sån här muta själv utan skickar det snabbt vidare till mer behövande. (fast den där citronläsken tar jag nog hand om, jag är lite törstig).

Han gjorde det 2008. Och nu gör han det igen. Ni schlagerälskare brukar tycka att Markus Larsson är elak och inte gillar Melodifestival-låtar, men så är det inte. Och den här veckan är han positiv till Charlotte Perrellis tävlingslåt, jajamensan!

Jag samlar intrycken av andra genomlyssningen i det här inlägget.

Charlotte Perrellis Still young är schlagerpop, med uppdaterat dansbandskomp. Det här är härligt och varmt. Om Charlotte får fram den känslan på scenen så borde hon kunna ta det här vidare på lördag. Refrängen är stark, starkare än Jessica Anderssons om  vi ska jämföra. Men det är också veckans mest ”bekanta” låt. Jag kan bara inte sätta fingret på vilken låt man har lånat från. Eller vilka. Kan det vara Smith& Thells Statue? G:son brukar vara ett geni i att låna från mängder av låtar och sätta ihop det till ett helt nytt verk.

Emil Assergård gör enkel och tydlig bonn-pop med allsångsrefräng som skapad för att skrålas på studentflak. Det här kommer vara glädje på scenen. Svårt att jämföra med Drängarna, men det är ändå samma publik runt om i hela Sverige som brukar ta till sig den här typen av låtar. Och det gör att han kan bli farlig på lördag. Men jag säger det igen: Björn Rosenström-musik utan penis.

Klara Hammarström har fått en tydligare refräng det här året och det går åt en tidig Taylor Swift i stilen. För att det inte ska kännas för generiskt behöver Klara briljera på scenen och äga låten och framträdandet.

Mustasch gör heavy metal, med en melodiös refräng. Det är tydligt Mustasch i verserna och så en refräng som är lagom anpassad och melofierad för att tv-tittare i en bredare målgrupp också ska ta det till sig.

Elisa Lindström gör en otroligt klassisk schlagerballad. Det finns inget i den här låten som gör att den går att åldersbestämma till 2021. Den hade lika gärna kunnat tävla, i exakt samma stuk, 1989. Sonja Aldén hade stor framgång med sin ”För att du finns” 2007 och Elisa är väldigt populär. Får hon till musikal-känslan i det här, som gör att hon känns lite Helen Sjöholm, så kan även Elisa vara farlig på lördag.

Alvaro Estrella lyckas få in alla latino-popklyschor på en gång i Bail baila med onanana-hook, rim på fire och desire, mamamama-zita och sweet bonita. Viva la forever med you and me together. Det blir som en mycket lätt och fruktig sommardrink och vem längtar inte efter en paraplycocktail i februari? Jag gör det i alla fall. Ge mig latino-värme och semester.

Tusse Chiza har lånat hela soundet från Weeknd och det är helt rätt. Weeknd var störst på pop 2020 och någon borde hämta hem det till Sverige. Det här är midtempo-pop med urtydlig refräng och andra upprepande partier i låten som ger effektiva hookar. Kan han göra det här live så förstår jag förhandssnacket om honom och favoritskapet som han fått bland oddsmakare.

Och där var uppspelningen över för den här gången. Nu har vi fått lyssna på alla låtar två gånger.

Men hörni, där var jag väl väldigt negativ vid första genomlyssningen. Vi får en till genomkörning nu. Jag ska se om jag kan vara lite gladare då.

Tusse Chiza gör låten Voices. Den hade kunnat heta Million voices, men det hade varit bökigt för alla Eurovision-fans.

Det här är Weeknd rakt av. Modern, snygg pop i midtempo som leder fram till en jättestark och tydligt artikulerad refräng.

Bryggan efter refrängen är dessutom effektiv upprepning av ”A million voices, voices” som blir en stark hook.

Kan han leverera det här på scenen borde han vara solklart vidare den här veckan. Men första veckan såg vi hur en annan tidigare Idol klappade igenom fullständigt på scenen.

Alvaro Estrella gör låten Baila baila och det här är latino-pop med onanana-hook som kommer redan i första textraden.

Följt av mamamama-zita rimmat på sweet bonita. Baila baila innehåller i princip alla latin-pop-klyshor man kan föreställa sig.

Latin-pop av absolut enklaste sorten som är lätt att le åt, men som också kan bli väldigt charmigt på scenen. Det var Alvaro Estrella som sjöng Mendez till final förra året och han är charmig på scenen, så det här kan funka.

Elisa Lindströms ballad Den du är låter exakt som en Sonja Aldén-ballad från 2007 blandat med valfri pampig musikal-showstopper. Eller som ungefär varannan Melodifestival- och Eurovision-ballad gjorde under hela 90-talet.

Här kan Elisa imponera på tv-tittarna med rösten och hon är ju väldigt populär. Men det här är urtypen för den typ av ballader som Bobby Ljunggren och Ingela ”Pling” Forsman skrivit hundra gånger förut.

Om något nånsin varit riktigt konservativt i Melodifestivalen så låter det så här.

Mustaschs Contagious är väldigt typisk gitarrbaserad rock. Markus Larsson intill mig beskriver riffen som new wave of British heavy metal och Megadeath. Det är referenser som jag inte hade kunnat dra.

Med en poppig refräng, melofierad för att funka i sändningen. Och så in med symfonisk orgel på det.

Ljudet under uppspelningen känns väldigt tamt och lite ihåligt, men det tror jag har med tekniken att göra, inte hur det kommer låta i sändning.

Klara Hammarströms Beat of broken hearts börjar i avskalad midtempo, som så många låtar gör just nu. Till refrängen kommer trummorna in.

Det här är mindre generiskt än hennes låt förra året. Refrängen är tydligare och känns starkare och mer direkt. Men det känns ändå som en låt som skulle ha kunant placeras på 35 andra artister utan att det gjort särskilt stor skillnad.

Klara kommer behöva imponera på scenen för att med sin personlighet och utstrålning ta den här låten vidare.

Men refrängen sitter.