Patrik Jean är säker i sången, men han känns fortfarande nervös på scenen. Det här, att få tävla i Melodifestivalen som artist, har han beskrivit som sin största dröm, så det är klart att nerverna sitter utanpå. Men jag hoppas att han hittar ett sätt att slappna av och kunna njuta.

Och precis när jag skriver det så ler han in i kameran i en närbild och jag känner att det nog kommer kunna funka ikväll. Han behöver bara hitta just den känslan.

Eva Rydberg showar och Ewa Roos försöker hänga med, precis som låten är uppbyggd och numret är fyllt av slapstick. Låten är inte den mest unika eller moderna. Men hela framträdandet får mig på gott humör. Jag undrar bara om folk kommer rösta på det här eller mer njuta av en rolig stund?

Det är ganska mäktigt att Ewa Roos pallar att göra det här numret gång på gång med sin svåra artros, men som hon säger själv:

– Det här är jobb.

Frida Green öppnar sin countrydoftande schlagerballad med pondus. Jag sitte rpå nålar varje gång hon sjunger. Jag vill så gärna att det ska sitta hela vägen. Frida är världens charmigaste, och jag vill att hon ska sätta låten.

Och nu är det nästan nästan nästan framme. Det är i höjningen precis i sticket som hon får problem. Men nu blev det bara lite svajigt, inte rakt igenom surt som på tidigare rep. Bästa repetitionen hittills. jag kommer hålla tummarna för att det sitter perfekt ikväll.

Wahl och Sami öser på bra, men nu känns det som att de blir lite andfådda efter de första minuterna. Inför kvällen behöver de värma upp lite tror jag för att kunna leverera sitt bästa.

Men nu sitter kamerorna. Både Wahl och Sami har hittat rätt när det gäller att vara avslappnade och kännas som att de har kul på scenen.

Han får vara den lite stramare, återhållsamma. Som inte ska behöva skämta särskilt mycket utan mer fokusera på att föra programmet framåt.

Jag har funderat över vad det är som jag inte tycker funkar riktigt med Julia Alfridas scenshow och nu tror jag att jag knäckt det. Det är hur det mörkröda ljuset och den murrigt gröna färgen på hennes scenkläder liksom närmar sig varandra i nyans och gör att hon försvinner. Det är därför jag tycker att Julia blir otydlig på scenen.

I närbilderna har hon bara blivit bättre och bättre i rutan och hittat rätt avvägning mellan attityd och glädje.

Återkommande mellan låtarna är Anton Ewald och Anis Don Demina på roadtrip där Oscar tar Anis på schlager-turné. Det här är roligt, kvickt, smart. Med hänvisningar till hela schlagerhistorien. Siw Malmkvist får mig att gapskratta.

Om jag klagade på manusförfattare förra veckan så har de här lyckats ordentligt, både i förinspelade sketcher och artistpresentationer och i Anis och Oscars manus i livebitarna.

Anton Ewald fortsätter att övertyga. Han är otroligt säker in i kameran. Han är inte lika säker på tonerna i de långa tonerna och mot slutet av låten har dansnumret gjort honom andfådd som få, men han lyckas ändå le och se avslappnad in i kameran.

Artistvykorten är helt annorlunda jämfört med förra veckans begravnignsstämning. Anis och Oscar tar emot artisterna i Anis studio.

Och de fruktansvärda låtskrivarpresentationerna är helt strukna från förra veckan. Tack!

Oscar Zia fortsätter att ålders-retas med Christer Björkman i öppningen.

– Kommer det bli för ungt snabbt och rappt? Då kan ni vara lugna vi har med oss en väldigt gammal person, min egen Mello-morfar Christer Björkman.

Och hans blinkning till Dannys telefonnummer-fiasko förra veckan får också vara klar efter att Björkman dragit röstningstelefonnumren:

– En grej bara, ring inte Madelene, säger Oscar Zia.

Det är otroligt smart att göra den typen av blinkningar tillbaka till tidigare veckor och saker som hänt i världen runt omkring Melodifestivalen. Det har vi saknat de senaste åren, så smart att lyfta in det igen.

Jag hoppas att de behåller det här även ikväll.