Dotter har lottats fram som genrepets första låtsasfinalist och får sjunga sin låt en gång till.

Det är en bonus de artister får som lottas fram till att sjunga om på något av genrepen, att de faktiskt får en extra repetitionsrunda på scenen.

Yes, en referens till som hänvisar till förra veckan. Och till Markus Larssons krönika om att programmet kändes som Café Norrköping.

– Ska vi slå oss ner, frågar Anis Don Demina efter snabbreprisen.

– Det hade vi kunnat göra om de här Café Norrköping-fåtöljerna hade varit kvar, svarar Oscar Zia.

Och sen blir det en nyskriven text till Teddybjörnen Fredriksson där Oscar och Anis sjunger om Melodifestivalen. Det är också kul.

När fem gått vidare påar Oscar Zia en ny snabbrepris med orden:

– Vad vore livet utan snabbisar? Inte så mycket om i frågar mig. Så här är kvällens andra snabbis.

Alltså Oscar Zias små fräckisar ikväll är en stor behållning. Jag hoppas han får behålla dem till i morgon.

Efter en snabbrepris får vi mer av Herman Lindqvists Melodifestivalhistoria. Det här lyfter ännu mer den här veckan, när resten av programmet också är fartfyllt. Och nu är det schlagerdrottningarna som avhandlas.

Sen får vi veta vilka fem som låtsas-gått vidare på genrepet.

Dotter slänger med håret ännu mer effektivt i den här våta frisyren och det blir till en liten minigimmick i hennes refräng. Smart.

Hon sätter repet säkert.

Efter Patrik Jeans nummer skämtar pratar Anis Don Demina om att han gråtdansat lite och sen kommer kvällens kanske fräckaste skänt, där Oscar Zia säger att han aldrig hört talas om att man kan gråtdansa, men att det finns andra saker man kan göra när man gråter.

– Som att gråtrunka.

Anis Don Demina överröstar honom direkt innan han hunnit säga det sista ordet färdigt:

– Gråtrulla. RULLA. Det är gråtRULLA.

Jag skrattar verkligen ordentligt åt det här och bara hoppas att SVT låter dem behålla det här skämtet imorgon. Det är exakt rätt ton och på rätt sida balansen.

Patrik Jean känns mer avslappnad nu. Han ler på scenen och ser ut att njuta av att sjunga sin låt.

jag är lika imponerad varje gång han sätter falsetten, som är så svårsjungen. För Patrik är det som en liten promenad i parken.

Oscar Zia och Anis Don Demina ser de förinspelade inslagen på en monitor i kulissen och kan inte hålla sig för skratt över sina egna skämt.

Jag tycker det är okej. För det är väldigt roligt. Det hade varit jobbigt om bara de skulle ha skrattat och jag suttit här som ett frågetecken. Men nu känns det okej att de har roligt.

Eva Rydbergs och Ewa Roos buskis show får mig att att bli alldeles varm varje gång jag ser den. Det dyker upp nån ny liten detalj varje gång jag ser den som gör att jag skrattar. Ewa Roos härligt förvirrade blick, och Rydbergs retsamhet. Deras samspel. Det är oöverträffat.

50 år av vänskap och samarbete syns verkligen.

Spelbolagen har det här i botten, men kan det verkligen vara så? Jag blir alldeles glad och sprallig av deras glädje. Och refrängen sätter sig verkligen.

Frida Green blir väldigt skön i sitt artistvykort, men på scenen känns hon nästan lite tantig och hon har ju inte ens fyllt 30. Det skulle kunna fälla henne i morgon. I vykortet känns hon som en ung härlig tjej och så blir hon nästan en tant på scenen.

Nu satt sången bättre. Det blev en sur ton när hon ska ta i precis före höjningen, men den minst sura tonen under kortast tid hittills under repen.