Wahl och Sami fck skriva om låten när idén om att sjunga om 80-talet inte höll.

– Vi kom inte ihåg så mycket från 80-talet, men det kändes bättre på tungan att sjunga åttio, så vi var tvungna att smälta det en två veckor och sen ”kommer du ihåg nitti, nitti nitti”, säger Sami.

– Det hade inte varit så trovärdigt eftersom jag var fem år då på 80-talet, hade inte kunnat sjunga om ungdomskärlek och så då, säger Wahl och skrattar.

Så nu heter låten ”90-talet” istället.

Poddelipodd-podd. Nu är veckans avsnitt av Schlagerkoll ute.  Lyssna här!

Vi är i alla fall överens om att ganska mycket är rena rama ding dong den här veckan.

Tobbe Ek, jag alltså, talar om vad som ska få Anton Ewald att darra nervöst trots sitt flirtande med kameran.

Markus Larsson vill bara prata om en låt.

Och Jenny Ågren har gjort en spaning om var damerna Ewa och Eva har hämtat kompet till sin låt från. Ledtråd: Huey Lews & The New.

Dotter gör ett snyggt nummer börjar själv fram till första refrängen innan hon får sällskap av de fyra husdansarna.

Mycket fokus ligger på närbilder av Dotter och det isblå ljuset. Men inte så att Dotter på något sätt känns kall och det är viktigt.

Låten är effektiv och Dotters släng med håret med häftiga huvudrörelser i textpartier som ”You don’t, you don’t, you don’t” blir en rörelse som man kommer ihåg och som stärker hooken.

Tung-gymnastik mellan genomsjungningarna. Och på scenen.

Jag tror inte att husdansarna ska ha de här maskerna på sig under framträdandet, men det är ganska effektfullt i det här blåa ljuset och med Dotters låt med en framtidsuppmaning till sin ”little tot” att inte bli som oss.

Och precis när jag börjat skriva det här blogginlägget fick jag ett sms från nån som frågade om jag tyckte att maskerna skulle vara på eller av under showen.

Jag gillar dem. Det passar in i den lite kalla blå framtidskänslan. Vi får se om de behålls eller tas av.

Dotter har ingen bröstsköld med laserkrafter i år, men hon käns ändå som en futuristisk Xena Krigarprinsessan  på scenen i ett blått ljus.

Patrik Jean missar lite kameravinklar men får ändå till sitt rep snyggt i den genomsjungning som vi i pressen får titta på.

Som för flera andra av veckans artister hade jag kanske önskat lite mer energi, men det får han koppla på till nästa repetition.

Sången sitter, kanske blir det lite lite trevande i falsettpartierna men tonerna sitter. Det hade kunnat vara ett orosmoment men här tycker jag att det funkar.

Men varför detta abrupta slut? Det är nästan som att Patrik själv blir förvånad när låten bara stryps. Som att, där har det gått tre minuter, nu får låten inte vara längre, tack och hej.

Vi måste nog kolla lite lite närmare på dansarna i Patrik Jeans nummer.

Amir Ashoor har händerna täckta i blomster. Och ansiktet fyllt av attityd.

Det är inte så ofta man ser herrar i långkjol, så det här är ett härligt val av Patrik Jean att göra den här scenshowen tycker jag.

Daniel Gürow Lundkvist har blomster i håret och korsett.

Lamin Holmén har långkjolen, och bar bringa, men ena armen i en ärm.

Kenny Lantz har axelvaddar av blomster och nån slags harembyxor på sig.

Det här blir ett härligt queer scennummer. Jag gillar det.

Patrik Jean har vit kostym med rosett kring halsen.

På scenen har han husdansarna Amir Ashoor och Kenny Lantz tillsammans med Daniel Gürow Lundkvist och Lamin Holmén, som har bar överkropp eller långa kjolar, alla försedda med blommor utströdda över kläderna.

Jag tänker på Robin Stjernbergs scenframträdande till You när jag ser det här numret, där dansarna liksom omger Patrik Jean på en rund yta och sveper kring honom.

Kolla in Ewa Roos skor förresten. Blingade med gnistrande stenar.

Hela numret är genomhärligt revy-glittrigt.