Victor Crone håller tonen genom låten, bara en liten liten kråka i slutet. Men tv-produktionen missar massor av kamerabyten, så Victor ser ut att vara vilsen på scenen.
Det har spekulerats i att Hatari skulle kuppa på scenen. Men det blev det inget av med.
Men ett snyggt framträdande, fastän Klemens falsett-sång lät lite för sur.
John Lundvik har skrivit Michael Rices låt och det är flera svenskar i kören, Anna Sahlene, Linda Pritchard och Melanie Wehbe som jag minns på rak arm.
Tom Hugo ser ovanligt svettig ut i sändningen, men det är väldigt bra tryck i arenan under Norges nummer. Keiinos låt är en fanvfavorit och nu funkar Fred Buljos jojk snyggt också. Och han håller den höga tonen snyggt. Det här är nog Keiinos bästa framträdande hittills.
Musikalsvulstigt, men utan Sergeys umf, när värdlandet ser ut att inte vilja vinna igen. Inget fel på Kobi, men det här är inget jag kommer minnas i morgon när jag vaknar.
Givetvis väldigt mäktigt för honom som artist att få framträda för hemmapubliken, han faller i tårar och och ser ut att bryta ihop på scenen när han sjungit klart.
Han har sagt på en presskonferens att han har gråtit efter varje rep, men nu gjorde han det på scenen.
Det grekiska numret är så överlastat så jag inte kan ens lyssna på låten. Jag blir liksom illamående. Oj när jag tittar bort så hör jag sången. Jäklar vad hon sjunger bort sig.
Duncan Laurence nu, the one to beat. Det här numret är så suggestivt och så mörkt i hela öppningen när kameran långsamt rör sig genom hela arenan och fram till pianot.
Det är nog lite nerver nu, för det där vibratot före moneyshoten när Duncan stärcker ut armarna i bakljus har inte varit så gnäggigt förut. Men det lär inte påverka tv-tittarna. Det här är ursnyggt.
Tamta kommer från Georgien, bor i Grekland där hon är en av landets populäraste artister och nu tävlar hon för Cypern. Förra året nobbade hon Fuego som kom tvåa med Eleni Foureira. Men i år ställer hon upp med en annan svensk-skriven låt. Det blir nog inte ett silver till tyvärr, men det är en bra partylåt.
Slovenerna har varit buttra och griniga sen de kom till Tel Aviv. De vill verkligen inte vara här. Men låten är fin och numret sticker ut.
John Lundvik nu. Han är lite sliten i rösten alltså, det märks. Men han har leendet rätt. Nu missar tv-produktionen på The Mamas-netrén, men istället sitter bilden med Ashley. Men oj vad sången inte var där den brukar vara. Det här är ju smågrejer så klart, pytteskillnader, men för mig som har hört och sett i princip varenda repetition med John så kan ajg uppleva det. Kanske inte så at ni där hemma gör det.
Han är ju helt makalös och The Mamas också, men så tråkigt att han inte fick möjlighet att briljera ikväll. Det kommer gräma honom framöver. Men jag tror inte att segern är utom räckhåll för det!
