Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vart efter.

Andreas Johnson, alltså, jag är glatt överraskad. Har inte varit överförtjust i Andreas låtar i Mello de senaste gångerna han tävlat, men det här är faktiskt väldigt snyggt. Army of us är mycket närmare Glorious än 60-talssoundet han ägnat sig åt i Mello tidigare. Det här gillar jag. Ganska mycket Coldplay också. De står ju inte överst på min favoritlista, men det funkar.

Malou Prytz låt I do me är en Katy Perry light, med lite wow-wow och lah-lah-partier. Jag tycker att refrängen är lite för otydlig och svag, men om Malou övertygar på scenen kan hon absolut göra en Isa Tengbland och få till det här.

Oscar Enestads I love it har nog veckans tydligaste hook, som hamras in snyggt med tydliga upprepningar. Det här är en snygg pojkpoplåt som borde ta Oscar långt den här veckan och att texten handlar om nåt han älskar men som föräldrarna inte diggar gör ju hela storyn kittlande dessutom. Och stråkarna är väldigt snygga, det partiet skulle ha kunant komma tidigare, och kanske upprepas mer.

Jan Malmsjös Leva livet får mig att tänka på Lejonkungen och Rikard Wolffs svenska version av elaka Scars ”Var beredd”. Det är nåt med det talade partiet som får det att kännas musikal. Refrängen är härligt glad och tydligt effektiv och låten är inte lika traditionellt arrangerad som Arja Saijonmaas schlager förra veckan. Därför kan det här möjligen funka bättre. Även om jag tycker att det gnäggande skrattet på slutet snäppet för mycket.

Vlad Reisers Nakna i regnet pågår lite över mitt huvud just nu. Den griper inte tag i mig och jag saknar dynamik i den. Det här kan mycket väl hända på scenen i morgon, men jsut nu vet jag inte alls hur jag ska beskriva den. Det är snabbt rabblad text, utan en tydlig hook. Med lite tropical house-ljudeffekter.

Hanna Ferm och Liamoo sjunger Hold you och inte förrän i morgon får jag se hur de fungerar ihop på scenen. Det här kan bli otroligt snyggt, för att de sjunger så bra ihop. Men vid en andra lyssning känns det mer kompetent än kul. En sån där låt som kanske juryn kommer gå igång mer på än svenska folket. Men den är välskriven och Hanna och Liam har utstrålning båda två så sitter kemin borde de inte ha så svårt att ta sig vidare i tävlingen.

Margaret gör nog min favoritlåt den här veckan. Men så är jag ju också en bubbelgumspopskille av rang. Det här är en typisk uppföljare till In my cabana, med en tydlig refräng och rätt så banal text med boom-boom-inslag. Kanske inte riktigt lika glad som förra årets låt.

Ja, det var andra lyssningen det. Nu ska jag göra tv med Markus Larsson så att ni så snabbt som möjligt får veta vad han tycker också.

Nu blev jag på bättre humör. Margarets Tempo är härligt glad bubbelgumspop, precis som ni kan förvänta er. I Tempo får de till och med in lite boom-boom-boom i den härligt banala texten.

Det här är mer för mig än Markus Larsson, det kan man ju lätt säga. Det är en tydlig uppföljare till förra årets In my cabana,  i lite högre tempo (ni såg vad jag gjorde där?).

Hanna Ferms och Liamoos duett är midtempoballad där båda sjunger. Ingen rap för Liam i år alltså. Kompetent pop, som jag ofta tycker är ganska tråkig, speciellt vid en första lyssning.

Den fångar mig först i sticket, men då tar den tag i mig ganska rejält. Duetter är väldigt svårt att göra på scenen så Hanna och Liam har mycket att tänka på för att få till det här.

Vlad Reiser gör svenskpop med inblandade engelska uttryck ”Vi kickar bara back med varandra” och ”rädda för nothing”. Jag har ganska svårt för såna texter. Det känns ganska fånigt.

Det här är också ganska generiskt, men upptempo, tror det är fler bpm än nåt vi fick höra förra veckan, det är alltid positivt i min bok, men det innebär också väldigt mycket text för Vlad att leverera på scenen.

Stoppa in lite tropical house-ljud och så är låten färdig.

Janne Malmsjös inledning till Leva livet är väldigt teatralisk, hela första versen är nästan talad, reciterad.

Refrängen är klassisk schlager, men med uppdaterat beat och väldigt lätt att sjunga med i. Men för att komma till refrängen ska man ta sig igenom ännu en talad ocht eatralisk tangovers och jag är inte övertygad om att tv-tittarna är med på det tåget.

För refrängen är härlig. Något tjatig kanske, men härlig och tydlig. Komplett med lite tyskinspirerad schtomp.

Oj, han slutar med ett stort skratt. På inspelningen alltså. Ett stort skratt i högtalarna. Det känns märkligt.

Oscar Enestad sjunger, antagligen, om kärleken till sin äldre flickvän, med textraden ”I love it, my parents don’t like it”.

Det här är snyggt ihopspunnen pojkpop, med stekig partyrefräng som upprepar titeln några hundra gånger för att hamra in den.

Den har ett väldigt snyggt stråkparti och om Oscar levererar kommer den här absolut att funka på lördag.

Malou Prytz låt I do me är väldigt typisk tjejpop a la Katy Perry och Taylor Swift, men kanske lite för generiskt för att det ska sticka ut.Det är lite hey hey hey och youyh, youyh, youyh-slingor men inte så tydliga att de blir en del av slingorna man får på huvudet.

Men kan Malou göra ett snyggt nummer av det här så kan hon få till det som Isa Tengblad, som ju också varit med och skrivit den här låten. Varför hon itne gör den själv har jag funderat över men inte fått nåt svar på.

Andreas Johnson är först ut och jag är förvånad och positivt överraskad. Det här är Glorious-pop när Andreas är på sin bästa sida, med ganska mycket Coldplay i sig. Vid en första lyssning känns det som att Army of us är Andreas bästa tävlingsbidrag sen Mellodebuten Sing for me 2006.

Frågan är bara om det är för sent, finns det fortfarande ett sug efter Andreas på Melodifestivalens scen? Jag tror att det kan funka för att han är så karismatisk och sjunger bra.

Nu får vi snart höra veckans låtar för första gången. De spelas upp för oss i pressen klockan 18 som vanligt och vi kommer få höra alla låtar två gånger.