Olivia Eliassons andra genomsjungning nu. Jag gillar den här idén med dansarna i självlysande neon och Olivia avskild från dem i början.

Det är lite samma känsla på dansarna som i Dannys Amazing-nummer, även om hela dom är självlysande nu och inte bara delar av dem.

Det här kan funka på lördag, tack vare att numret sticker ut. Men min invändning är att jag inte tycker att låten är stark nog. Den är för anonym för det coola numret.

Och möjligen behöver Olivia bli lite varmare i kläderna. Men det har hon ju några dagar på sig för att komma in i, så att hon tar mer plats på scenen.

Olivia Eliassons parkourdansare är en egen grupp, Street Mentality som tävlade i Talang 2017.

Olivia Eliasson matchar sina sdansare med en svart-glittrig sportoutfit med gulgröna markeringar längs de slitsade benen och armarna.

Hon börjar sin låt längst fram ute på den yttra plattformen och sjunger hela första versen där.

I refrängen kommer dansarna in på scenen. Och de slänger sig verkligen runt i luften. Det är helt otroligt att se. Fruvoleter på snedden och bakifrån och fram.

Andra versen gör Olivia på scenen omgiven av sina dansare, som fortsätter att göra frivolter. Och det såg ut som att en av dem slog i knät illa under ett hopp.

Nu är det dags för Olivia Eliasson och hon har fyra parkour-dansare med sig på scenen, Jesper Eriksson, Michael Nunez, Clive Rudd och Evgueni Potechkin.

De är redan nu inne på scenen och övar i självlysande kläder.

I Rolandz sista genomsjungning får vi se pyro också.

Och det är ett riktigt Caracola-pyro som snurrar bakom Rolandz i sista refrängen.

Ni som inte vet vad ett Caracola-pyro är får googla fram Caracolas tävlingsbidrag från 2008.

Jag gillar den här öppningsbilden som verkligen känns Elvis in Vegas.

Andra genomsjungningen och nu artikulerar Robert Gustafsson bättre i texten.

Det här är verkligen extra allt på alla sätt. Det glittrar och svänger och man kan inte låta bli att titta och sjunga med. Det är en kärleksfull parodi på allt vad dansband och schlager heter upphöjt i kubik.

Mellan genomsjungningarna är Edward af Sillén uppe på scenen och ger Robert Gustafsson instruktioner.

Edward är ju inte inblandad alls i Melodifestivalen i år som ni givetvis förstått med tanke på den låga nivån på innehållet, men Edward är anlitad av Rolandz för att regissera deras nummer.

Men bara tack vare det kommer humorn att vara räddad den här veckan. Tur för SVT.

Mitt över scenen hänger en enorm discokula. Inte lika stor som Alcazars, men antagligen den största som man inte kan gå in i.

Robert Gustafsson börjar ute på ena scenkanten men går snabbt in i centrum av bandsättningen. På ett podium står Anna-Lena Björklund och Johanna Abenius och körar tillsammans med att rejält bjuda på fuldans.

Det här är bara knäppt och galet. På alla sätt. Men i första genomsjungningen artikulerar inte Robert Gustafsson så mycket som den här låten behöver. Det måste han se till att göra för att låten ska funka.

Robert Gustafsson tycks ha lånat sin scenkostym från valfri Mamma Mia-uppsättning. Är Björn och Benny informerade?

Peter Englund står i kulissen och kollar in Rolandz när de intar scenen. Han har skapat de glittriga kreationerna som Rolandz har på sig. Här finns inget som heter rep-kläder direkt.