Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här blogginlägget vartefter låt för låt.

Emmi Christensson gör en musikalballad med Eurovision-känsla och använder sin musikalröst i refrängerna på ett pampigt och snyggt sätt utan att det tar över för mycket. Sluttonen är helt otrolig och det ska bli väldigt spännande att se hur hon levererar det här på scenen. Ryktet säger att det inte kommer vara något som helst problem. Det här kan Emmi.

Elias Abbas gör definitivt veckans ”nu ska vi festa och ha kul och bara studsa runt och få publiken att dansa”-låt. Det kan gå vägen. Eller så kan det gå åt fanders. Allt beror på om han funkar på scenen och får med sig publiken i sin glädje. Det är då den här typen av Panetoz-, Samir & Viktor-, De vet du-låtar funkar.

Felicia Olsson har en suggestiv första vers som glider över i en stick och refräng som får mig att tänka på Eurovision-låtar från Estland (tänk Sandra Oxenryd 2006) eller Maria Haukaas Storengs duett med Anna sahlene i Melodifestivalen 2009, Killing me tenderly.

Rolandz gör den galnaste låten i årets tävling. Jag kan inte sluta fascineras av och vilja lyssna på texten om hur Roland dansar fuldans med Anette i en boogie woogie som känns mer rockabilly än dansband. Det här får mig att vilja dansa och inte sitta still och jag längtar efter att få se den på scenen. Och jag tror att ni kommer att älska det här på lördag. Det är så genomenkelt och omtyckbart och med Robert Gustafsson i mängder av dialekter. Humor på riktigt.

Olivia Eliasson. Oj, att komma efter Rolandz kan bli tufft på lördag. Det finns en risk att folk fortfarande sitter och pratar om Robert Gustafssons upptåg på scenen och helt glömmer bort den här rätt generiska Taylor Swift-låten som låter som ungefär allt annat som går på radion och streamas just nu. Eller så är det just det som gör att folk kommer rösta, om Olivia övertygar på scenen.

Felix Sandman satsar verkligen allt på att helt byta framtoning efter danshoppandet i FO&O och jag tror att det är helt rätt väg att gå. Det här är en lightversion av Frans med innerlig text och spröd sång till enkelt pianokomp. Och vid andra genomlyssningen växer refrängen. Det här är snyggt. Avskalat. Sant. Okrångligt.

Mariette Hansson gör det som jag förväntat mig. Och hon har utstrålning på scenen som kan räcka långt, men det tar till andra genomlyssningen innan jag riktigt går igång på det här. Kan det vara för ospännande vid en första lyssning? Andra gången gillar jag det här mer. Men jag känner ingen käftsmäll ännu. Hade velat göra det. Men det gjorde jag inte med Måns Zelmerlöws Heroes vid uppspelningen heller. Det kom vid första repet.

Så Mariette Hansson, sist ut i årets tävling. Det här är lite i samma stil som hon gjort förut. En lågmäld första vers som växer in i en snabbare och hetsigare refräng där titeln bankas in for you for you for you.

Det är snyggt och slick. Men vid en första lyssning är det inte den där käftsmällen som jag kanske hoppats att Mariette skulle komma med. Det är inte den där solklara vinnaren som kommer sopa banan med alla andra konkurrenter.

men med ett snyggt nummer har den här låten möjligheten att ändå svepa tv-tittarna ur soffan och rösta. För Mariette kan sjunga och det är snyggt och effektivt.

Felix Sandman gör något helt annat än Fo&O-fans är vana att se honom i. det här är en lågmäld finstämd visa med enkelt gitarr- och pianokomp i första vers och refräng.

Det här vill vara, och kan bli, årets Frans, om Felix kan göra det här snyggt på scenen. För det är väldgit avskalat och kommer helt att hänga på hans röst på scenen.

Det är inte lika tydligt som If I were sorry, men refrängen är ändå snyggt melodisatt. Den här låten kommer hänga på att texten går fram på scenen och att Felix känns trovärdig. Det kommer bli väldigt spännade att få se i morgon på repet.

Den känns inte särkilt svårsjungen, det komemr mer handla om att felix ska kännas trovärdig på scenen. Och det kan han nog mycket väl göra.

Olivia Eliassons Never learn går i samma Taylor Swift och Ariana Grande-skola som Wiktoria gjort två år i Melodfestivalen, men med en lite mindre direkt refräng och mindre tydlig hook i en första lyssning.

Refrängen består av textraden ”I will never learn” kombinerad kombinerad med ”ooh” och ”ooh” och nån form av tropical house-drop.

Alltså Robert Gustafsson och Rolandz gör det märkligaste bidrag som vi får höra i år, helt klart. Men utan att vara dansande humrar på scenen.

I en boogie woogie sjunger Robert Gustafsson om låghalta Anette som är drottning på dansgolvet.

Eller vad sägs om textrader som:

”Hon har en stil som ingen annan
Hon dricker öl och spottar snus
Lång och låghalt sprider hon sitt ljus”

Robert sjunger på i princip alla dialekter han kan och det här lär bli en solklar favorit på dansbanr framöver. Det går att bugga till och det går att sjunga med i från första textraden, samtidigt som varje formulering är underfundig och svår att hinna lära sig.

Alltså jag kan inte annat än älska det här. För att det är så knäppt. Och kul. Och på riktigt, samtidgit som det är ett enda stort skämt.

Felicia Olssons Break that chain är lite svår att beskriva. Den faller in i den där genren som inte riktigt finns nån annanstans än i Melodifestivalen eller Eurovision.

Det är midtempo med glatt och positivt budskap som i verserna låter Taylor Swift men i refrängen är så klassiskt Eurovision att det är svårt att inte tänka på det som en parodi.

Elias Abbas Mitt paradis är ett typiskt partybidrag. Tänk er Samir & viktor med sångröst, eller Moncho utan spriten, eller Panetoz utan gruppdans.

Markus Larsson sitter intill och sjunger allez allez allez som Amir tävlade med för Frankrike i Eurovision till den här melodislingan och öppningen är väldigt lik Dansa Pausa.

Det här är fotbollsrefräng men med uj uj uj uj istället för allé allé allé

Emmi Christenssons Icarus är en musikalballad i midtempo med Sarah Brightman som förebild och mängder av storslagna Eurovisionballader som inspirationskälla.

Jag och Markus Larsson sitter och försöker klura ut vilken storslagen Eurovision-ballad den är mest lik. Jag tänker Ryssland, svulstigt, storvulet, men kan inte riktigt placera det ändå. Men så är den ju också signerad Thomas G:son.

I uppbyggnaden mot sista refrängen får Emmi använda sin musikalröst och ta i som bara musikalartister kan. Och sluttonen. Den ska bli spännande att se live i morgon.

Vi har tagit plats i en konferenslokal på artisternas hotell för att lyssna på veckans låtar. Snart får vi höra textrader som:

En Boogie woogie brud
i Boogie woogie skrud
Som hon dansar swingdans herregud

Jag längtar!

Klockan 18 spelas alla veckans låtar upp för oss i pressen. Häng med här i bloggen så ska jag försöka beskriva vad jag hör och hur det låter.