Här sitter han, vår fotograf Peter Wixtröm, och väntar på att få jobba lite.

Men det dröjer ett tag till innan nästa intervju.

Och det finns ingen annan sittplats i lobbyn.

Förutom soffgruppen till vänster om honom så klart, men dit orkar han inte gå.

Oj, det var en pärs att höra veckans låtar. Vilken snårskog. Jag är lycklig att jag inte heter Markus Larsson och måste tippa vilka som tar sig vidare.

Nu ska vi göra tv, jag och herr Larsson så kommer ni snart veta vad han tycker om låtarna också. Klippet dyker upp på sajten under kvällen.

Nu får vi höra alla låtar en gång till. Jag uppdaterar det här inlägget vartefter.

Martin Almgrens pampiga stadium-country har en väldigt effektiv refräng och med tanke på att han har en pipa som definitivt kan leverera live så borgar det här för möjlig arenafavorit på lördag. Den känns väldigt svennebananig och lätt att ta till sig, och jag ser framför mig handklapp och stående ovationer.

Barbi Escobars Stark följer inte riktigt mönstret för en klassisk låt när hooken ligger i en tropical house-slinga där hon i princip bara säger låttiteln två gånger. Men när Renaida tog sig vidare första veckan så kan det här absolut funka för det är väldigt modernt och tydligt. Här kommer allt att hänga på hur Barbi är på scenen.

Monchos Cuba libre skulle absolut kunna gå på Panetoz-kontot. Det är glatt och härligt och man kan sjunga med direkt i nonsensrefrängen om ”ta en cuba libre cuba libre dansa, dansa som aldrig förr”. Men det är samtidigt så genomdumt. Jag undrar verkligen vad Moncho vill med att göra den här låten. För den får mig bara att tänka på sommarskräplåtar som ”Fanta och rosé” och ”Bag in da box”.

Jessica Anderssons Party voice är något som vi inte hört henne göra i Melodifestivalen förut. Snygg tjejpop à la Kylie Minogue eller Helene Fischer, där Jessica får sjunga en hel del med falsettröst. En självklar favorit för det uppdaterade schlagerdansgolvet som för länge sen tröttnat på Bra vibrationer och Evighet.

Kalle Moraeus Min dröm bjuder upp till dans i en midsommarnattsdröm med ett helt folkdanslag i produktionen. Roger Pontare hela vägen och versen bygger upp till nåt jättepampigt, som i refrängen inte är lika effektivt som versen lovat. Det riskerar därför att bli lite otydligt om inte Kalle charmar tittarna som Hasse Andersson gjorde med Guld och gröna skogar.

Dotters Cry är helt klart veckans mest moderna låt. Den som låter allra mest 2018 utan att krångla till det för mycket. Det är snyggt producerat med en berättande och intressant vers där musiken plinkas fram tillsammans med fingerknäpp och en refräng där hennes röst bara griper tag.

Mendez hakar på Despacito-trenden och återupplevar därmed genren där han själv var ledande i Sverige i slutet av 90- och början av 00-talet. Det här är glatt, härligt och mycket mer på riktigt än Monchos Cuba libre. Det här är supereffektivt. Väldigt snyggt. Och precis lagom mycket igenkänning för att, åtminstone på en låtlyssning, segla sig direkt till final.

Mendez Everyday börjar med en vers på spanska. I sticket går det över på engelska fram till refrängen som känns väldigt mycket Despacito, precis som förhandssnacket sagt.

Det här är latinopop, med tropicalhouse-slingor och edm-drop.

Tydligt, effektivt.

Helt klart tydligaste refrängen och hooken den här veckan. Och lär hänga på om folk fortfarande gillar och kommer ihåg Mendez i kombination med att man accepterar de hutlösa Despacito-lånen. Men det brukar ju inte vara några problem i Melodifetsivalen.

Johanna ”Dotter” Janssons Cry är veckans mest moderna låt hittills. Det är suggestiv öppning där texten tydligt framgår tillsammans med fingerknäppningar.

Refrängen är supersnygg och tydlig åt balladhållet, där fingerknäppandet återkommer, tillsammans med en dunkande basgång.

Andra versen är snabbare, men fortfarande tydlig. Och så kommer den andra refrängen som betonar låttiteln Cry så att det kryper in i kroppen.

Kan Dotter leverera live så pratar vi läge för stort genombrott här skulle jag säga. Det är Loreen-suggestivt och snyggt, men samtidigt urtydligt och utan mumlandet. Om Johanna är bra i kamerorna kan det här vara årets stora succé.

Kalle Moraeus Min dröm är precis det man förväntar sig av honom. Det är nyckelharpor och dragspel och Roger Pontare och naturromantik.

Refrängen är fylld av känslan av midsommardans kring stången, men mer folkmusik än logdans och det är ingen modern produktion à la Hasse Andersson. Det kan ändå bli farligt om Kalle levererar i kameran.

Jessica Andersson sjunger delar av Party voice i falsett och det är nytt för henne, hon låter annorlunda.

Textraden ”Gonna dance like a mother******” är censurerad utan att behövas i texten.

Det här är modern popschlager som Charlotte Perrelli borde ha gjort förra året och som Tysklands bäst säljande artist Helene Fischer gjort till sin egen genre. Det känns också väldigt mycket mer Alcazar än Kalla nätter.

Monchos Cuba libre tar klassiska kalypso-toner med svensk text där svordomen ”fan” censureras med pip-ljud.

Det här är glada latino-rytmer som mest känns som på låtsas, när den lånar in lite Evert Taube-slingor och annat som hämtat fårn Samboronbon.

Det här kan funka kul på scenen, eller falla platt. Ska bli intressant att se i morgon.

Barbi Escobars Stark är svensk upptempopop som börjar lite mystiskt och hetsigt tills sticket bryter av och levererar en märklig refräng som inte är en refräng.

Låttiteln upprepas två gånger tillsammans med ett tropical-parti som i sig är själva hooken.

Ssticket är det snyggaste, när Barbi inte hetsar utan landar i två meningar av sång.

Jag kan liksom itne sammanfatta det här efter en lyssning. Det kändes mest… konstigt.

Martin Almgrens Bitter Lullaby är den första låten i Melodifestivalen som helt både skrivits och producerats av kvinnor. Det ni.

Det här är en pampig arena poprockcountrylåt som verkligen passar Martins stora röst. Jag ser framför mig hur han står själv på scenen och bara vräker ur den här låten.

Tänk er Takida, som gifter sig med Mumford & Son som gifter sig med U2 och firar bröllop på en fotbollsstadium.

Den går i midtempo och är väldigt effektiv. Inte alls så dyster som titeln antyder. Det här blir farligt på lördag, tror jag.

Komplett med en nanana-slinga från kören där Martin kommer in med yeah-yeah-yeah.