Cazzi Opeia har tagit plats i nyckelhålet.

Dansarna får testa de nya slutposen tillsammans med nummeransvariga Sacha Jean-Baptiste.

Och sen får Moa börja repa.

I arenan känns det som att hon håller igen lite i första versen.

Eftersom det bara är jag som har fobier för stora ögon i folks händer så lär det här inte vara något stort hinder för lördagens tävling.

Så får hon göra sin andra och sista genomsjungning.

Det känns tyvärr som att Gunilla inte har så mycket mickvana. De textrader som hon gör själv, utan kören, blir bräckliga, och många hörs knappt.

Men det är härligt när man ser glimten i ögat på henne och hon skakar loss lite tillsammans med dansarna. Kanske kan det här gå vägen ändå.

För refrängen är helt livsfarlig och går inte att sluta nynna på.

Och en minut in i låten känns det som att hon faktiskt har kul där uppe.

Gunilla Persson får hjälp upp på plattformen igen och hon verkar ha svårt att höra ljudet i medhörningen.

Hon har verkligen ett så otroligt expressivt ansikte. Fyllt av uttryck.

Det är så rolgit att följa.

Gunilla Persson går fram till sin låtskrivare Fredrik Andersson mellan genomsjungingarna och man hör henne säga från scenen:

– Jag blir helt andfådd i slutet.

Jennie Widegren går igenom kamerorna med henne och Gunilla försöker se var hon ska titta ute i arenan.

Och hon säger till sin assistent Hampus att filma framför scenen så att hon kan se det efteråt.

– Du filmar va? Har du space?

Om ni vill veta hur mycket Lamins byxor spruckit så kan ni se det här. Här får Sebastian rycka in och lappa och laga till ikväll.

Nu har Gunilla kommit in på scenen.

Hon kommer in bättre i låten nu. Fredrik Andersson berättade för mig att han har spelat in en ny nedräkning som hon får i öronen innan låten ska börja, så nu kom hon in rätt.

De första två meningarna låter fortfarande lite svajiga, som att hon tvekar när hon sjunger dem. Men det är betydligt bättre nu än igår, det gäller för hela låten.

I några partier hamnar Gunilla fortfarande lite i otakt jämfört med kören.

Lamin Holméns byxor har redan hunnit spricka lite i grenen och det syns tydligt från parkett när han övar sina steg före Gunillas rep.

– Jag sa till Sebbe (ansvarig kostymör) men det fanns ingen tid att hinna fixa innan, säger han från scenen.

Men hinner också lägga till:

– Jag kör ändå underkläder, till skillnad från Lenny.

Skönt där! Vi behöver inte ha några missöden på Mello-scenen under dagens rep.

Gunilla in da house!

Nu kom Gunilla in i arenan tillsammans med sin assistent Hampus. De står och pratar med en ansvarig ljudtekniker vid scenkanten och sen går de ut igen, Hampus med Gunilla under armen. Hon gillar att ha stödet på det sättet, någon att luta sig mot. Det är lite gulligt ändå.

Klaudy väntar på att få köra sin andra genomsjungning.

Nu tittar jag på skärmarna i arenan och det är alldeles för mycket vida åkningar över arenan och scenen och alldeles för få närbilder där man som tittare får lära känna Klaudy.

Jag skulle vilja få vila i en närbild på honom när han sjunger. För det finns inte i hela låten.

En ny artist som ingen har koll på sen tidigare försvinner bara om han inte får några närbilder. Tittarna behöver få se honom för att ta till sig det han sjunger.

Vid flera tillfällen rycker Klaudy i sin kofta på scenen. Det är som att det är alldeles för varmt och han vill slita den av sig.

Kanske är det en symbol för att han vill slita ut sina känslor, jag vet inte. Synd på en så fin myskofta bara, om han sliter sönder den.